Wicca.se

Articles from mars 2017

Gästbloggaren Jofur: Wicca och Runor

Presentation av gästbloggaren Jofur:

Jofur är medlem av Kittelns Hov (ett coven i svensk initiatorisk wiccatradition) i Uppland.

 

Runor

Något som ofta förekommer i olika hedniska sammanhang är runor. De flesta i Norden har nog läst om dem i skolan och kanske en gång fått lära sig den yngre runraden, eller futharken som den också kallas efter sina första sex tecken. Men hur kan runor användas av wiccaner?

Min tanke är att ge en bild av detta, men eftersom ämnet visade sig vara ganska stort delar jag upp det i två delar. Den här handlar om runornas bakgrund historiskt och mytologiskt, och nästa inlägg kommer att handla om hur de kan användas idag.

Vi börjar långt tillbaka i tiden: vid våra nordiska runors uppkomst, vilket är någonstans där germaner och romare möts ca 100 evt. Det finns olika teorier om huruvida det var från den romerska (latinska), den grekiska eller den etruskiska skriften som runorna utvecklades, men klart är att de har uppkommit under viss påverkan söderifrån.  Däremot börjar man använda den nordiska runraden någonstans i det som nu är Danmark.

Den tidigaste källan där runor möjligen nämns är i romaren Tacitus bok Germania, skriven år 97 evt. Han nämner att germanernas präster skär tecken på trästycken för att användas vid lottkastning (eller spådom?). På 500-talet skriver en gallisk präst att runor målas på ask och att trätavlan är lika god som papyrusen. Det är dock inte första gången ordet ”runa” nämns, utan det finns på en sten i Norge daterad till 300-talet. Ordet runa förekommer i de flesta germanska språk och har en ursprunglig betydelse ”hemlighet”, vilket säger en del om hur runorna måste ha uppfattats på den tiden. Den äldsta runraden har tjugofyra tecken och kallas för den äldre futharken och det är den som oftast används i en magisk eller hednisk kontext. De flesta runstenar däremot, är skrivna med den yngre runraden, som har sexton tecken. De flesta arkeologiska fynd med den äldre futharken på har ganska korta texter. Det kan stå saker som ”Jag Lägäst gjorde hornet” (fast på fornnordiska då förstås), men det finns också inskriptioner som tyder på att man använt runorna som kraftsymboler för någon sorts magi och då kommer vi ju lite närmare det här med wicca, eller hur?

I de gamla nordiska myterna finns många hänvisningar till bruk av runor för andra ändamål än att skriva meddelanden, märka ägodelar eller liknande. I den poetiska Eddan, närmare bestämt i Hávamál (vers 138 och framåt), berättas hur Oden offrar sig till sig själv genom att hänga i världsträdet i nio dygn och därefter skrikande plockar upp runorna. Sedan antyds i flera verser hur runorna kommer till magisk användning. Här är det förvisso Oden själv som talar men det är inte långsökt att även mänskliga magiker försökte följa i Odens spår.

”Man bröd mig ej bar
eller bjöd mig horn,
skarpt jag nedåt skådade;
jag tog upp runor,
med rop jag tog dem,
så föll jag åter därifrån” – Hávamál, vers 139, översättning Erik Brate

Även Frej, eller hans budbärare Skirner, använder runor i magiskt syfte enligt Eddan. I dikten Skirnirsmál berättas hur Skirner på Frejs uppdrag försöker övertyga jättinnan Gerd om Frejs förträfflighet. När hon inte låter sig imponeras tar Skirner fram ett runbeklätt svärd och börjar läsa galdrar (trollsånger) vilket till slut får Gerd att ge med sig.

I andra Eddadikter räknas också upp ett antal sätt att använda runor i magiskt syfte: Segerrunor, ölrunor, förlossningsrunor och så vidare.

På Kylverstenen från Gotland finns hela den äldre futharken ristad. Foto: författaren

 

När man använder runor i magi och spådom utgår man från deras namn. Att runorna hade namn vet vi genom att flera av dem omnämns, t ex i Eddadiktningen, men framför allt genom att det finns bevarade s k runverser. Runverserna är små minnesramsor, troligen för att man skulle lära sig runornas ljudvärden och namn. De i Skandinavien bevarade runverserna rör den 16-typiga, yngre runraden. För den äldre runraden har man återskapat namnen till vad man tror att de kan ha hetat – men vi har bara de anglosaxiska (fornengelska om man så vill) och gotiska namnen. Utan att bli alltför språknördig och teknisk kan man konstatera att de namn som allmänt används av hedningar och häxor idag inte är helt historiskt belagda eller ens särskilt konsekventa, men i de flesta fall vet man ändå den ungefärliga historiska betydelsen.

Nu skulle man kunna tycka att tiden var kommen att räkna upp runorna och deras namn, men det finns det inte plats för i den här bloggen just nu. Om runorna är nya för dig och du är intresserad av att lära dig mera så läs, men läs flera olika källor och ta det inte för sanningar utan för olika personers tolkningar. Testa själv och fundera eller meditera eller helst både och. Det finns böcker, websidor och en massa olika källor men det är som med det mesta – läs kritiskt!

OK, nu har vi tröskat bakgrunden. I nästa inlägg (nästa vecka?) kikar jag på lite olika metoder och tekniker för att använda runorna idag.

Skrivet av Jofur i Uppland, 2017

Panteon

Inom wicca är det vanligt att man arbetar med det keltiska panteonet – det är ju trots allt det ”inhemska” i Storbritannien. Men bara för att det traditionellt är dem man vänder sig till betyder det inte att man alltid måste vända sig till just dessa. I mitt första coven t ex arbetade vi mest med de keltiska gudomarna, i mitt nuvarande varierar vi oss lite mer. Det är inte alltid man känner att man vill bjuda in specifika gudomar heller, då kan det räcka med Gudinnan och Guden eller kanske landets gudinna och skogarnas gud.

För mig är gudar och gudinnor ofta nära förknippade med de geografiska områden där de dyrkas eller har dyrkats. Det är till exempel svårare för mig att närma mig de nordiska gudarna ju längre hemifrån jag är, likaså har jag lättare att få kontakt med de keltiska när jag är på de brittiska öarna. Jag reste till Hong Kong kort efter min första initiering och det var som att trycka på en off-knapp: från att ha känt en stark koppling till det gudomliga hade jag plötsligt svårt att hitta något alls. Motsatsen var när jag var på Island – det var som att vara konstant uppkopplad! Landskapet gick rakt in och det var inte svårt att förstå varför tron på älvor och andra väsen fortfarande är stark på Island, trots att det är ett övervägande kristet land. Mycket beror dessa skillnader nog på födsel och ohejdad vana – de isländska myterna och berättelserna ligger trots allt bra mycket närmre de svenska än vad de kinesiska gör – men det är också en fråga om kunskap. Jag kan helt enkelt för lite om kinesisk mytologi för att känna av den på det sätt jag gör med den nordiska.

Gudaberättelser har en ganska undanskymd plats idag. När jag skulle köpa boken ”Nordiska gudar” (av Johan Egerkrans) som kom ut härom året hade jag svårt att hitta den i bokaffären. Det visade sig att den stod bland barnböckerna. Det känns ganska typiskt. Gudaberättelser ses som historier man berättar för barn. Många av oss har fått våra första intryck av olika gudomar från barnprogram, tecknade filmer eller sagoböcker. Men det går att hitta mer vuxen information också. I de fall det finns skriftliga källor kan man ju gå tillbaka till dessa, även om de inte alltid är lättlästa utan kan kräva lite tolkning och ytterligare studier. Ofta kan man hitta mycket intressant i den akademiska litteraturen.

När det gäller vilka gudinnor och gudar man ska arbeta med vid ett visst tillfälle måste de inte komma från samma panteon. Mellan de mer bekanta (det nordiska, keltiska, grekiska, romerska och egyptiska) kan man ofta dra paralleller och hitta gudomar som liknar varandra, och det kan vara en bra ingång när man ska närma sig en ny gudom, och ge en fingervisning om vilka man kan tänkas vilja få kontakt med. Dock ska man kanske tänka på att en del verkligen inte går ihop med varandra (det finns många berättelser som gräl, svartsjuka, avundsjuka och illvilja mellan gudar, inte minst inom den grekiska mytologin) och att andra kanske är lite för lika för att det ska vara en bra idé att kalla på dem samtidigt. Det är också bra att bekanta sig med de panteon man är intresserad av, eller de specifika gudomar man vill arbeta med, innan man sätter igång. Både för att det är lättare att få kontakt om man vet något om den gudom man vänder sig till (en tydlig bild av vem man kallar på underlättar väldigt mycket) men också för att de kan ha sidor som man kanske inte har tänkt sig eller visste om.

När man läser på om panteon utmanar man också känslan av hur det ”ska” vara. Inom wicca är det etablerade synsättet att månen är kopplad till gudinnan medan solen är kopplad till guden, att det är guden som självmant offrar sig för att folket ska överleva och att gudinnan visserligen förändras över året men ändå alltid finns där. Inom nordisk mytologi däremot är solen, Sunna, en kvinnlig entitet, och månen, Mani, en manlig. Och inom det slaviska panteonet dödar gudinnan sin make som hämnd för hans otrohet och dör själv i slutet av året. Det kan vara intressant att läsa om och fundera över sådana skillnader och det är nyttigt att ställa sin tankevärld på ända emellanåt!

Vilket panteon vill du lära dig mer om? Vilket jobbar du mest med?

Studera lugnt!
/Charlotta

En vårdagjämningsritual

I detta inlägg kommer du få tips på hur du kan bygga upp en vårdagjämningsritual. Du kan kopiera den rakt av eller låna delar eller inspireras av den. Du bestämmer! Håll till godo med lite ritualinspiration!

Syfte: Att synkronisera dig själv med naturen. Lägga undan vinterkappan och välkomna vårsolen och den stundande värmen. Att låta det du behöver bli bättre på få utrymme i ditt liv. Låta det växa.

Gudinnan och Guden: När jag firar högtider vill jag bjuda in krafterna och Gudinnan och Guden är viktiga för mig som wiccan. Antingen bjuder du in den Stora Gudinnan och den Store Guden, eller så väljer du namngivna Gudomar. Passande vårgudinnor kan t ex. vara Freja, Artemis eller Blodeuwedd. Och Vårgudar kan t ex. vara Balder, Cernunnos eller Cú Chulainn.

Dekor & verktyg: Smycka ditt altare med björkris och om du vill, knyt färgglada fjädrar i det, ett klassiskt påskris helt enkelt. Det är vackert och symboliserar luften och öster, något nytt, en nystart och det är ju precis det våren är, precis innan allt tar fart. Ha glada färger på ljusen. Kanske ett grönt ljus för Guden och ett gult för Gudinnan? Jag är förtjust i de små dekorkycklingarna av piprensare, jag brukar ha ett gäng av dem lite här och där, jag blir glad av dem, de är söta och så frambringar de ett skratt när de hoppar runt lite här och där. Ha en kittel eller ett kärl med vatten i. En dl matolja som under ritualen hälls i kitteln under omrörning. En trumma eller grytlock med träslev.

Offer: Kvistar, frön, nötter som du lägger på ditt altare före ritualens början.

Öppnandet av templet

Öppna ditt tempel så som du brukar göra eller om du aldrig tidigare genomfört en ritual, läs detta inlägg om hur en wiccansk ritualstruktur kan se ut.

Huvuddel – Vårdagjämningsfirande

Vänd dig till Gudinnan och Guden och säg:

”Genom mitt offer till er ber jag om att få känna värme och kärlek, balans och tillit och den återvändande livskraften flöda i mina ådror.”

Därefter tar du kitteln och en slev och rör medsols samtidigt som du häller i matoljan i vattnet. Säg:

”Med livets vatten rör jag ner kraft och energi, att ge näring till allt jag behöver låta spira och växa inom mig och utom mig.”

Rör några varv efter att du läst din spell över brygden. Därefter tar du trumman och börjar trumma(grytlock med slev funkar lika bra) och dansar medsols runt kitteln till det att du känner att det finns mängder av kraft runt dig. Det ska pirra i hela kroppen.

Tag därefter dina små kvistar, frön och nötter och gräv ner dem på en plats inom ritualområdet (är du inomhus kan du lägga dem på ett fat och gå ut och göra detta efter ritualen). Häll därefter brygden på stället där du grävt ner ditt offer och säg:

”Med denna brygd ger jag liv och kraft till det jag vill låta växa.” (om du är inomhus kan du hälla brygden på en flaska och genomföra själva handlingen utomhus efter ritualen)

Avslutning

Avsluta ritualen som du brukar.

Är ni flera som firar tillsammans?

Om ni är fler som firar denna högtid tillsammans så är det bara att alla går fram och rör ner matoljan i kitteln i tur och ordning. Kanske har alla med sig en matsked olja i en liten flaska och rör ner sin del och uttalar spellen. När så alla gjort detta kan man ta fram sin trumma och börja trumma och dansa. Känn extasen flöda i blodet! Och när det är klart så tar alla och gräver ner sitt offer där man känner att det är lämpligt och hämtar en slev av brygden och häller över sitt offer.

Detta är som sagt ett exempel på en vårdagjämningsritual. Kopiera rakt av, byt ut och ändra texten efter eget tycke och smak, eller låt dig bara inspireras av denna enkla men kraftfulla ritual.

Var välsignad!

Peter

Gudinnan och Gudens Mytologiska Cykel

Wicca är en fertilitetsreligion, även om stort fokus nu har lagts på årshjulet och årstidernas växlingar. Det hör också ihop med just fertilitet, eftersom man ärar och firar hur naturen föds, dör och återföds. Allting är en ständig cykel, och naturens växlingar är något som ofta kommer igen när vi firar sabbat.

Gudinnans och Gudens mytologiska cykel är en annan aspekt som man kan inkludera i sitt sabbatsfirande, och här tänkte jag prata lite mer om denna och hur den kan tolkas. Den är lite komplicerad eftersom flera saker i cykeln händer parallellt. En del av detta är sådant jag läst mig till, fått berättat för mig och upplevt och tolkat själv. Det är som sagt lite rörigt i den här historian, och jag vet att det finns en del förvirring, så det här är mest till för att ge en idé om hur du kan inkludera detta för att det ska fungera för DIG.

Vanligtvis brukar man säga att det wiccanska året börjar vid Samhain, men eftersom det just varit Imbolc tänker jag börja där, och på sätt och vis är det också mer passande.

I korthet är Guden och Gudinnans cykel som följer:

  • Gudinnan föder Guden vid Yule
  • Gudinnan återhämtar sig och blir åter sin aspekt som Ungmö vid Imbolc, medan Guden är en ung pojke
  • Guden och Gudinnan leker och utforskar sin framtida relation som älskare vid Vårdagjämningen. Ibland älskar de redan här men inte alltid…
  • Vid Beltane älskar de med varandra och Gudinnan blir gravid
  • De gifter sig vid Midsommar, och Guden accepterar att han kommer offras senare under året för att folket ska överleva
  • Gudinnan offrar Guden vid Lammas
  • Guden beger sig ner i Underjorden vid Höstdagjämningen. Gudinnan följer honom av kärleken hon hyser för honom
  • Vid Samhain är Guden verkligen död, medan han samtidigt härskar över Dödsriket (ja, komplicerat) med Gudinnan vid sin sida. Hon är här höggravid och sörjer samtidigt Guden. Jag tror det är här som man blir förvirrad!
  • Yule kommer och Gudinnan föder åter den nya Solguden

Så, vid Imbolc är Gudinnan som sagt väldigt självständig och fokuserad på sin egen utveckling (läs mer om detta i vårt inlägg om Imbolc), och hon går igenom sin egen förvandling tillbaka till en ungmö efter vintern. Guden är en ung pojke som är ute och utforskar världen och växer upp, medan Gudinnan utforskar sig själv och sin egen potential. Det finns en väntan här, och en förväntan. Vi väntar på att våren ska komma äntligen, och för mig känns det som att Guden och Gudinnan befinner sig i samma rastlöshet. De har en känsla för vad som ska komma, men just nu är allting i spänd förväntan.

I vissa källor står det också att Gudinnan här ammar barnguden, men för mig är de mer separata. Men som sagt, allting händer parallellt i den här cykeln, det är inte linjärt.

Vi kan se hur detta återspeglas i naturen av just den väntan som finns. Det är som att alla knoppar är beredda att slå ut vilken minut som helst (i England i alla fall). Det är också lammning nu, och andra ungar som föds i naturen.

Vid Vårdagjämningen har Guden vuxit till sig till en ung man, och nu är han ute efter lite roligheter! Han ser Gudinnan, som är en ung kvinna, och blir förälskad. Han börjar jaga henne och försöker fånga henne och erkänna sin kärlek, men hon är inte helt övertygad att han är värdig och ber honom vänta. Guden är helt enkelt för ung även om Gudinnan kan se hans potential i framtiden. På samma sätt växer nu naturen, blommor börjar slå ut, blad börjar visa sig på träden

Beltane kommer och Guden visar äntligen sin värdighet och han och Gudinnan älskar med varandra. Gudinnan blir gravid. Det här återspeglas också i naturen med allt som nu växer med rasande fart, och djurungar föds, träd slår ut och så vidare. Det här är den absolut mest sexuella och sensuella sabbaten under året. Allt handlar om njutning och glädje.

Vid Midsommar har Guden vuxit upp till en mogen man och går in i sin aspekt som Fadern och Maken. Han bedyrar sin kärlek till Gudinnan, och att han vill vara där för henne för alltid. Hon älskar honom och säger att hon vill vara med honom också, men varnar honom att om han gifter sig med henne, så gifter han sig även med folket och kommer vara tvungen att offra sig för dem i framtiden. Guden kommer vara tvungen att dö, men han accepterar sitt ansvar, han vet att det är hans öde.

Det här är en påminnelse till oss att även om naturen är i full blom, och solen står som högst på himlen så går nu året igen mot mörkare tider. Vi måste fundera på vad vi vill ta med oss inför vintern, och vad vi vill offra och lämna bakom oss.

Vid Lammas väljer Gudinnan, i sin trefaldiga aspek av Ungmö, Moder och Hagga, ut vem som kommer behöva dö för folket och den framtida skörden och fruktsamheten. Självklart är det Guden som blir vald, och Gudinnan offrar honom för att försäkra sig om folkets framtida överlevnad. Guden dör och blir nu en ’spirit’.

Det här var (i England, och möjligen i Skåne i Sverige) den första skördehögtiden, och jag tolkar det här som att vi måste fundera över vad vi är beredda att offra för det vi vill skörda. Att skörda något tar tid, det är ett byte av tid gentemot vara. Detsamma gäller i våra egna liv, vad är vi beredda att avstå för det som faktiskt betyder något?

Höstdagjämningen kommer och det är dags för Guden att bege sig ner i Underjorden och bli Dödens Herre. Gudinnan följer med honom ner av kärleken hon hyser till honom. I naturen har växter och djur nu börjat förbereda sig för vintern, och det här är den andra skördehögtiden.

För mig handlar det här om att även om det känns tungt och jobbigt att gå ner i dvalan och vintern, så är den nödvändig. Vi behöver den vilan, och vi kan lära oss mycket av den kärlek som Gudinnan känner för Guden och den mörkare delen av året.

Nästa högtid är Samhain och här blir det komplicerat eftersom Gudinnan både är gravid, men också i sin fas av Hagga.

Man kan väl säga att Gudinnan sörjer Guden som ju faktiskt har dött, och hon går in i sig själv för att hitta visdomen hon behöver. På det sättet är hon i sin fas av Hagga, och är väldigt intuitiv här. Hon kan se allt, förstå allt. Samtidigt är hon höggravid, och väntar på att föda Guden återigen.

Vi ser detta i naturen eftersom den går in i vintervila, men det finns alltid ett löfte om fortsatt liv nästa år. Likt naturen har Gudinnan flera olika skepnader vid den här tiden på året. Detsamma gäller även för oss som personer eftersom vi på vintern ofta är mer introspektiva; vi blir mer filosofiska kanske, och spenderar mer tid med att fundera på och lära oss saker. På den ljusare delen av året är vi mer upptagna med att rusa omkring.

Slutligen kommer åter Yule, Gudinnan föder än en gång Solguden som alltså kommer att bli hennes älskare och make senare, och även vara sin egen far. Japp, komplicerat var ordet!

Det här är självklart en återspegling av att ljuset nu vänder och dagarna blir längre. Det här är dels en chans att fira det som varit, det man fött under året, men också vad man vill ska födas nu och växa under kommande år, likt Solbarnet.

Som nämnt, det här är en komplicerad cykel! Men förhoppningsvis har det här hjälpt att få lite mer klarhet i vad det faktiskt betyder, och hur du kan använda det i ditt eget firande. =)

Blessed be,

Amanda

 

Vårdagjämning

Vårdagjämningen räknas till en av de fyra mindre högtiderna inom wicca. Wicca har fyra stora högtider och fyra små högtider. De stora högtiderna hade Gerald Gardner med från början, det var dessa högtider som firades i det coven han initierades in i. Men så utökades högtiderna till att först inkludera en femte, Midvintersolståndet och sen även de tre andra solstånden, Vårdagjämning, Midsommar och Höstdagjämning.

Därför har wicca fyra stora högtider med start Samhain, Imbolc, Beltane och Lammas och däremellan de fyra små högtiderna, Midvintersolståndet, Vårdagjämningen, Midsommarsolståndet och Höstdagjämningen.

Det finns olika namn för de små högtiderna som presenterades i olika böcker under 1970-talet och de har fått fäste i resten av den wiccanska och paganska sfären. Jag själv använder mig inte av dessa ”nya” namn, dvs. Yule, Ostara, Litha och Mabon. För mig har dessa namn ingen direkt innebörd mer än att det blir missvisande för vad det är jag firar. Möjligtvis Yule är ett namn på högtiden som verkligen passar, men Ostara, Litha och Mabon, nej, det är högtidsnamn jag inte själv använder mig av. Jag får förklara detta i ett annat inlägg om du skulle vara intresserad av just högtidsnamnen.

Åter till Vårdagjämningen, då dag och natt är lika långa, de första vårtecknen har kommit, även till Sverige, kanske inte om du bor i norra delen av landet men upp till mitten av Sverige har fler och fler känt av vårens annalkande. Jo, även ni längst upp har säkerligen också känt av vårens annalkande i att det har blivit ljusare, ovanför polcirkeln så kan man definitivt få syn på solen och fåglarna har börjat kvittra. Vi får alla hitta våra egna vårtecken på de olika platser vi bor på i vårt avlånga land.

Rent astronomiskt så är dagen och natten exakt lika långa. Det kan vara klokt att arbeta med balans. Att gå från den mörka delen av året till den ljusa delen av året. Vinter till sommar. Precis mittemellan.

Något jag alltid vill ha med i mitt högtidsfirande är att synka mig med naturen och vad som sker där. På så sätt får jag mycket bättre kontakt med årstiderna, mitt liv och vad som sker i naturen men även inom mig. När det är vårdagjämning känner jag att energierna kommer tillbaks till min kropp, vintertröttheten och kanske det glåmiga utseendet jag haft när det varit mörkt ute, det försvinner och i takt med att naturen vaknar till liv, träden slår knoppar, vårblommorna börjar sakta krypa upp ur marken, fåglarna drillar sina vårsånger och det blir varmare och varmare. Det är detta jag vill proppa min kropp och mitt sinne med när vårdagjämningen är här. Bort från mörker och trötthet, ladda batterierna i vårsolen som faktiskt värmer och inte bara ger ljus. Uppfyllas av den sprittande kraften av vår. Bäcken är nästan en fors nu när islossningen passerat och snön har/eller smälter och vattnet flödar fritt och bevattnar åkermarkerna och skogsslänterna.

Som jag skrev lite längre upp i detta inlägg så var inte vårdagjämningen en högtid de första wiccanerna firade utan det var något man efter ett tag valde att lyfta in. Varför man valde att inkludera nya högtider vet jag inte, men ett rykte säger att man träffades för sällen och att gamle Gerald ville festa mer och därför införde han först Midvintersolståndet/Yule och när väl en solhögtid firades så inkluderade man även de tre andra, för att det var trevligt att träffas och festa.

Vad ska du göra för att fira denna högtid? Vad vill du fokusera på? Tycker du det är viktigt att fira vårdagjämningen?

Jag ställer några frågor till dig för jag tycker det är viktigt att du som utövare av wicca skapar något eget istället för att bara kopiera och ta en ritual som någon annan skrivit. Det är inget fel i att låna men det kan bli lite platt och ibland kan vissa saker i den lånade ritualen vara svårt att förstå om man inte själv var med och planerade och då går vissa delar i ritualen förlorad. Jag tycker att du ska bygga upp din egen ritual, låna ritualstruktur men fyll den med egna delar. Det gör inget om första gången blir lite tafflig, jag lovar dig, ibland blir det taffligt även om man har 20 års erfarenhet av att skapa ritualer, det händer oss alla flertalet gånger. Då får vi skratta åt det och humor är något mina gudar förstår och jag tror dina också kommer skratta gott åt dig om du skulle missa något.

16/3 publicerar jag även ett förslag på vårdagjämningsritual, håll utkik då!

Var välsignad!

Peter