Gästbloggaren Jofur: Wicca och Runor

Presentation av gästbloggaren Jofur:

Jofur är medlem av Kittelns Hov (ett coven i svensk initiatorisk wiccatradition) i Uppland.

 

Runor

Något som ofta förekommer i olika hedniska sammanhang är runor. De flesta i Norden har nog läst om dem i skolan och kanske en gång fått lära sig den yngre runraden, eller futharken som den också kallas efter sina första sex tecken. Men hur kan runor användas av wiccaner?

Min tanke är att ge en bild av detta, men eftersom ämnet visade sig vara ganska stort delar jag upp det i två delar. Den här handlar om runornas bakgrund historiskt och mytologiskt, och nästa inlägg kommer att handla om hur de kan användas idag.

Vi börjar långt tillbaka i tiden: vid våra nordiska runors uppkomst, vilket är någonstans där germaner och romare möts ca 100 evt. Det finns olika teorier om huruvida det var från den romerska (latinska), den grekiska eller den etruskiska skriften som runorna utvecklades, men klart är att de har uppkommit under viss påverkan söderifrån.  Däremot börjar man använda den nordiska runraden någonstans i det som nu är Danmark.

Den tidigaste källan där runor möjligen nämns är i romaren Tacitus bok Germania, skriven år 97 evt. Han nämner att germanernas präster skär tecken på trästycken för att användas vid lottkastning (eller spådom?). På 500-talet skriver en gallisk präst att runor målas på ask och att trätavlan är lika god som papyrusen. Det är dock inte första gången ordet ”runa” nämns, utan det finns på en sten i Norge daterad till 300-talet. Ordet runa förekommer i de flesta germanska språk och har en ursprunglig betydelse ”hemlighet”, vilket säger en del om hur runorna måste ha uppfattats på den tiden. Den äldsta runraden har tjugofyra tecken och kallas för den äldre futharken och det är den som oftast används i en magisk eller hednisk kontext. De flesta runstenar däremot, är skrivna med den yngre runraden, som har sexton tecken. De flesta arkeologiska fynd med den äldre futharken på har ganska korta texter. Det kan stå saker som ”Jag Lägäst gjorde hornet” (fast på fornnordiska då förstås), men det finns också inskriptioner som tyder på att man använt runorna som kraftsymboler för någon sorts magi och då kommer vi ju lite närmare det här med wicca, eller hur?

I de gamla nordiska myterna finns många hänvisningar till bruk av runor för andra ändamål än att skriva meddelanden, märka ägodelar eller liknande. I den poetiska Eddan, närmare bestämt i Hávamál (vers 138 och framåt), berättas hur Oden offrar sig till sig själv genom att hänga i världsträdet i nio dygn och därefter skrikande plockar upp runorna. Sedan antyds i flera verser hur runorna kommer till magisk användning. Här är det förvisso Oden själv som talar men det är inte långsökt att även mänskliga magiker försökte följa i Odens spår.

”Man bröd mig ej bar
eller bjöd mig horn,
skarpt jag nedåt skådade;
jag tog upp runor,
med rop jag tog dem,
så föll jag åter därifrån” – Hávamál, vers 139, översättning Erik Brate

Även Frej, eller hans budbärare Skirner, använder runor i magiskt syfte enligt Eddan. I dikten Skirnirsmál berättas hur Skirner på Frejs uppdrag försöker övertyga jättinnan Gerd om Frejs förträfflighet. När hon inte låter sig imponeras tar Skirner fram ett runbeklätt svärd och börjar läsa galdrar (trollsånger) vilket till slut får Gerd att ge med sig.

I andra Eddadikter räknas också upp ett antal sätt att använda runor i magiskt syfte: Segerrunor, ölrunor, förlossningsrunor och så vidare.

På Kylverstenen från Gotland finns hela den äldre futharken ristad. Foto: författaren

 

När man använder runor i magi och spådom utgår man från deras namn. Att runorna hade namn vet vi genom att flera av dem omnämns, t ex i Eddadiktningen, men framför allt genom att det finns bevarade s k runverser. Runverserna är små minnesramsor, troligen för att man skulle lära sig runornas ljudvärden och namn. De i Skandinavien bevarade runverserna rör den 16-typiga, yngre runraden. För den äldre runraden har man återskapat namnen till vad man tror att de kan ha hetat – men vi har bara de anglosaxiska (fornengelska om man så vill) och gotiska namnen. Utan att bli alltför språknördig och teknisk kan man konstatera att de namn som allmänt används av hedningar och häxor idag inte är helt historiskt belagda eller ens särskilt konsekventa, men i de flesta fall vet man ändå den ungefärliga historiska betydelsen.

Nu skulle man kunna tycka att tiden var kommen att räkna upp runorna och deras namn, men det finns det inte plats för i den här bloggen just nu. Om runorna är nya för dig och du är intresserad av att lära dig mera så läs, men läs flera olika källor och ta det inte för sanningar utan för olika personers tolkningar. Testa själv och fundera eller meditera eller helst både och. Det finns böcker, websidor och en massa olika källor men det är som med det mesta – läs kritiskt!

OK, nu har vi tröskat bakgrunden. I nästa inlägg (nästa vecka?) kikar jag på lite olika metoder och tekniker för att använda runorna idag.

Skrivet av Jofur i Uppland, 2017

One comment on “Gästbloggaren Jofur: Wicca och Runor

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *