Wicca.se

Posts Tagged with högtider

Höstdagjämning eller Mabon?

Varför bör du inte kalla Höstdagjämningen för Mabon?

(Detta inlägg är en sammanfattning av detta inlägg skrivet av John Becket)

Just nu är det höstdagjämningstider och inom framför allt den paganska och wiccanska världen i Sverige och över hela världen används namnet Mabon för denna högtid. Det är egentligen lite lustigt att just Mabon används som namn på högtiden Höstdagjämningen. Det kommer främst från några få publiceringar som släpptes under 1970-talet och är egentligen bara tagna ur tomma luften för att fungera med de stora högtiderna med keltiska namn så som Samhain, Imbolc, Beltane och Lammas. Så från en publicering så kom det att bli nästintill hugget i sten.

Inte nog med att namnet Mabon är taget från den keltiska namnvärlden så har den också blivit beskylld för att ha ett kulturellt approprieringsdilemma. Mabon omnämns kort i Culwch and Olwen  som ingår i The Mabinogi, äldsta kända verket är från 1325. I The Mabinogi så skrivs egentligen alla keltiska sagor och mytologin ner. Så det är ett viktigt verk i sig.

Men vem var nu denna Mabon som gett namn till en högtid?

Hans fulla namn var Mabon ap Modron, vilket betyder Son av Modern, vad nu det betyder? Han tas från sin mor bara tre dagar gammal och försvinner. Ingen vet om han är i livet eller om han är död. Culwch får i uppdrag att hitta Mabon för att få gifta sig med Olwen. Culwch lyckas hitta Mabon och får tillslut sin Olwen och sen hör vi inget mer om Mabon. Hur kan då Mabon kopplas till Höstdagjämningen? Nej, det vet inte jag heller. Det hade varit mer passande med någon annan Gudom där, som tex en skördegudinnan Talitiu.

Den som nu kom upp med namnet Mabon är Aidan Kelly, en person som både är älskad och hatad inom de paganska kretsarna. 1974 skapade han fyra nya keltiska namn till solstånden och Oberon Zell fångade upp dem och de användes i tidningen The Green Egg. På den vägen är det, gilla det eller ej!

Så, vad är då egentligen problemet med att kalla höstdagjämningen för Mabon? Ja, Mabon har inget med hösten att göra och det är inte något uråldrigt som man kan använda sig av utan helt konstruerat till skillnad från de stora högtiderna jag nämnde tidigare. De finns tydligt belagda i keltiskt firande, de stora eldhögtiderna.

Kritiken mot att kalla höstdagjämningen Mabon är massiv! Författare som Yvonne Aborrow, Sorita d’Este och Jason Manky kritiserar användandet av Mabon.

Med lite mer information om denna högtid hoppas jag att du gör ett klokt val i hur du väljer att kalla denna högtid.

Ha en härlig skördehögtid, ha en härlig höstdagjämning, ha en härlig tid med vänner och mycket mat!

Peter Andersson

Midvinter

Himlen hänger stjärnsvart och snön ligger blå
och mörkret är så beckmörkt och stjärnorna så små.
Skumma ligga stigarna där mänskobarnen gå,
och tysta ruva stugorna med snöskägg på.
Då komma väl de hundra, då komma väl de tusen
Lusseknektar vandrande kring husen.

De vandra kring med stjärnljus,
de vandra kring med bloss,
med masker och med narrspel, en jublande tross.
De bulta hårt på rutorna så isen går loss,
de buga sig, de bjuda sig till gästning hos oss.
De vandra kring med visor som jubla och tralla,
så backarna och skogarna de skalla.
K G Ossian Nilsson

(Texten ovan kommer från en av mina luciafavoriter, ”Himlen hänger stjärnsvart”. Den har inte bara en vacker melodi utan också en i mitt tycke väldigt hednisk text. Kanske kunde man finna inspiration till en ritual med utgångspunkt i texten?)

Nu vid vintersolståndet är nätterna som längst och dagarna som kortast. Även om man (som jag) bor i mellansverige är det mörkt när man går till jobbet och mörkt när man kommer hem. För många är det här en tung tid. Naturen vilar och det borde även vi göra, men det är alltid massor att göra innan jul och det känns på något sätt som om allt snurrar fortare och fortare. Istället för att varva ner blir åtminstone jag stressad och spänd så här års. Därför tycker jag personligen om att fira midvinter på ett stillsamt vis. Min partner och jag har vårt eget firande, då vi badar bastu i mörkret och doppar oss i Östersjön i skenet från marschallerna på bryggan. För mig är det ett sätt att omfamna den mörka årstiden. I år har vi redan firat med vårt coven, och hälsat det återkommande ljuset. För covenet har midvinter blivit lite av en nyårshögtid då vi reflekterar över det år som gått och våra mål inför det år som kommer.

I den mytologiska cykeln är det nu Gudinnan föder Guden, solbarnet – en parallell till att ljuset kommer åter. Det är en glädjens högtid och ett tillfälle att fira. Midvintern avslutar också den allra mest introspektiva delen av årshjulet och det är dags att börja vända sig utåt igen. I min del av landet finns en tydlig koppling till sådd och skörd eftersom man bör sätta vitlöken senast kring Samhain och redan mellan jul och nyår kan man så de första chilifröna. Däremellan infaller den period på året då det är som minst lämpligt att försöka odla något. Solens återkomst markerar på så sätt även starten på nästa odlingssäsong.

Precis som med midsommar finns det mycket folktro förknippad med midvintern och julen. Det sägs att djuren kan tala på julnatten och att de döda håller julotta i kyrkan. Även julafton är ett tillfälle att försöka se en skymt av sin tillkommande, och mandeln i gröten förutspår vem som kommer att bli gift nästa år. Det gäller också att hålla sig väl med gårdstomten genom att ställa ut gröt till honom vid jul. Går man tillbaka till förkristen Skandinavisk tid kan man hitta kopplingar mellan midvinter och Jolnir, dvs Oden, vilket gör midvinter till en lämplig högtid att ta kontakt med honom på.

Nu är det som allra mörkast, men årshjulet snurrar vidare mot ljuset, värmen och växtkraften. Passa på att vila lite medan det fortfarande är mörkt.

Var välsignade!
Charlotta

Lammas – och offrande

Lammas infaller 1:a augusti, och kategoriseras som en skördehögtid, men i den här posten vill jag prata om idén om att offra något.

Det finns redan massor med artiklar om Lammas (ibland också kallat Lughnasad) ute på internet som pratar om hur det handlar om den första skörden och att man firar det. Man bakar bröd och njuter av årets gåvor och är tacksam över allt man har fått i livet och under året.

Det här är absolut en väldigt viktig del av högtiden, men det finns också en annan aspekt av den som är minst lika viktig. Den aspekten är vad vi offrar. Om man endast fokuserar på att vara tacksam och fira skörden, så tycker jag att högtiden kan bli lite platt. Om vi istället inkluderar och ärar offrandet också blir det en mycket mer dynamisk och fulländad högtid.

Guden har gift sig med Gudinnan, hon är gravid, men nu blir Guden offrad för folket. Hans blod är det som kommer få skörden att växa även nästa år. Gudinnan ger upp honom med sorg, men hon vet att offret är nödvändigt.

På samma sätt vet Guden också att hans offer är nödvändigt och han gör det villigt.

Vad symboliserar detta offrande?

När vi återberättar (ibland till och med dramatiserar!) Gudinnans offrande av Guden så ärar vi det faktum att både Gudinnan och Guden är beredda att ge upp något som är väldigt värdefullt för dem, för att folket ska kunna överleva. Det här symboliserar att vi måste ibland göra stora uppoffringar både för oss själva, men också för andra. Det är när vi gör detta som vi kommer närmare gudarna och vårt eget högre syfte. Om du funderar på det, om du tror att allting inom Wicca och din egen spirituella utveckling ska komma till dig gratis, så står du också förmodligen stilla. Men när du är beredd att göra egna uppoffringar, då kan du åter röra dig framåt.

Guden och Gudinnan offrar det livgivande blodet för att naturen, som de har levt av hela året, ska kunna återhämta sig och livnära dem även nästa år. Det är ett ständigt kretslopp av att ge och ta. Det du tar, måste du ge något i gengäld för.

Sist men inte minst så handlar det här om att ge tillbaka till samhället man lever i, och magi under Lammas handlar ofta om vad man kan göra för att hjälpa sitt lokala samhälle, eller världen i stort.

Hur offrades det förr?

Förr kunde man vid skörden offra de första vetestråna som en s.k ’corn dolly’ till exempel, eller andra korn. Man offrade sådant som var av värde för en själv och det samhälle man levde i. För att visa sin tacksamhet. Ju mer samhället har sekulariserats, desto mindre har vi offrat – spekulerar jag nu.

Hur kan vi offra idag?

Det här är frågan. Idag kan vi bara gå och handla det vi behöver så att offra livsmedel är kanske inte något som vi ens skulle sakna. Även om vi behöver äta har det tyvärr inte så högt värde för oss idag. När jag funderar på vad vi kan offra i dagens samhället i väst så är det framför allt tid jag tänker på. Tid är en extrem bristvara, och det mest värdefulla de flesta av oss har. Att offra tid till gudarna, till sig själv, till samhället vi lever i, det är nog det största offret.

Det kan till exempel vara att, vid Lammas då, avge ett löfte om att offra femton minuter till meditation varje dag. Eller kanske att frivilligarbeta någonstans som hjälper samhället vi lever i. Eller kanske att offra tid till att dyrka gudarna, till kontemplation. De här löftena kan man med fördel avge vid Lammas som en del av sin ritual.

Tips på magi

Ovan är kanske lite filosofiskt, så för att ge lite mer konkreta tips på vad du kan fokusera på för magi under din Lammasritual så kan du till exempel göra:

  • Magi för samhället – kanske healing på lokal eller världslig nivå
  • Magi där du avger en ed eller löfte
  • Magi för att göra överenskommelser och kontrakt med gudarna och med dig själv