Wicca.se

Charlotta

Blogginlägg skrivna av Charlotta.

Midvinter

Himlen hänger stjärnsvart och snön ligger blå
och mörkret är så beckmörkt och stjärnorna så små.
Skumma ligga stigarna där mänskobarnen gå,
och tysta ruva stugorna med snöskägg på.
Då komma väl de hundra, då komma väl de tusen
Lusseknektar vandrande kring husen.

De vandra kring med stjärnljus,
de vandra kring med bloss,
med masker och med narrspel, en jublande tross.
De bulta hårt på rutorna så isen går loss,
de buga sig, de bjuda sig till gästning hos oss.
De vandra kring med visor som jubla och tralla,
så backarna och skogarna de skalla.
K G Ossian Nilsson

(Texten ovan kommer från en av mina luciafavoriter, ”Himlen hänger stjärnsvart”. Den har inte bara en vacker melodi utan också en i mitt tycke väldigt hednisk text. Kanske kunde man finna inspiration till en ritual med utgångspunkt i texten?)

Nu vid vintersolståndet är nätterna som längst och dagarna som kortast. Även om man (som jag) bor i mellansverige är det mörkt när man går till jobbet och mörkt när man kommer hem. För många är det här en tung tid. Naturen vilar och det borde även vi göra, men det är alltid massor att göra innan jul och det känns på något sätt som om allt snurrar fortare och fortare. Istället för att varva ner blir åtminstone jag stressad och spänd så här års. Därför tycker jag personligen om att fira midvinter på ett stillsamt vis. Min partner och jag har vårt eget firande, då vi badar bastu i mörkret och doppar oss i Östersjön i skenet från marschallerna på bryggan. För mig är det ett sätt att omfamna den mörka årstiden. I år har vi redan firat med vårt coven, och hälsat det återkommande ljuset. För covenet har midvinter blivit lite av en nyårshögtid då vi reflekterar över det år som gått och våra mål inför det år som kommer.

I den mytologiska cykeln är det nu Gudinnan föder Guden, solbarnet – en parallell till att ljuset kommer åter. Det är en glädjens högtid och ett tillfälle att fira. Midvintern avslutar också den allra mest introspektiva delen av årshjulet och det är dags att börja vända sig utåt igen. I min del av landet finns en tydlig koppling till sådd och skörd eftersom man bör sätta vitlöken senast kring Samhain och redan mellan jul och nyår kan man så de första chilifröna. Däremellan infaller den period på året då det är som minst lämpligt att försöka odla något. Solens återkomst markerar på så sätt även starten på nästa odlingssäsong.

Precis som med midsommar finns det mycket folktro förknippad med midvintern och julen. Det sägs att djuren kan tala på julnatten och att de döda håller julotta i kyrkan. Även julafton är ett tillfälle att försöka se en skymt av sin tillkommande, och mandeln i gröten förutspår vem som kommer att bli gift nästa år. Det gäller också att hålla sig väl med gårdstomten genom att ställa ut gröt till honom vid jul. Går man tillbaka till förkristen Skandinavisk tid kan man hitta kopplingar mellan midvinter och Jolnir, dvs Oden, vilket gör midvinter till en lämplig högtid att ta kontakt med honom på.

Nu är det som allra mörkast, men årshjulet snurrar vidare mot ljuset, värmen och växtkraften. Passa på att vila lite medan det fortfarande är mörkt.

Var välsignade!
Charlotta

Att tänka på när du letar coven

Tänk dig att du har hittat ett coven som är öppet för nya medlemmar och befinner sig på ett avstånd från dig som inte känns alltför stort. Du har fått kontakt och börjat pratat med covenledarna. Det börjar bli dags att träffas. Vad ska man tänka på då?

I min tradition är det vanligt att man har någon typ av försteg för de som är intresserade av att gå med i ett coven. Dessa grupper kallas lite olika, vanligen pratgrupp eller yttre cirkel. Där får sökare och coven möjlighet att lära känna varandra och ta reda på om de passar ihop. Jag tycker personligen att det är väldigt bra. Jag skulle ha svårt att lita på en grupp som jag inte fått lära känna först och kanske ännu svårare att lita på en grupp som inte vill lära känna mig först! Dessa möten är utmärkta tillfällen att studera gruppen och ställa frågor om sådant som man undrar över. Nedan följer några varningstecken att vara extra uppmärksam på.

Gruppen tar betalt för initiering
Det finns grupper som gör detta utan att för den skull vara en dålig grupp (t ex OTO) men en av grundprinciperna i wicca är att initiering inte ska kosta något. Det är klart att det kan finnas kostnader förknippade med initiering (resa dit, en robe osv) men om man blir initierad eller inte ska inte hänga på ens ekonomi. Om någon utger sig för att vara wiccan men tar ut en kostnad för initieringen har man alltså skäl att misstänka att något inte riktigt är som det ska.

Gruppen kräver orimliga motprestationer för initiering
Jag vet inte om det är lösa rykten eller inte men man hör ibland om grupper där någon av ledarna har sagt att det krävs att man har sex med någon i gruppen vid initiering. Det är INTE något som seriösa grupper (eller för den delen vettiga människor) gör.

Gruppen kräver orimlig dedikation
Gruppens geografiska läge kan man inte göra något åt, och att man får ta sig till stället där de träffas är ingen orimlig begäran. Om de däremot begär att man ska vara på plats i en sådan utsträckning att familje- och yrkesliv blir lidande kan man behöva fundera över hur sund gruppen egentligen är. Man ska kunna ha familj, heltidsjobb och andra intressen utöver wicca (även om det kanske är lättare om man inte har småbarn).

Gruppen tar in folk under 18 år
När man är under 18 är man fortfarande minderårig. En seriös grupp tar inte in någon som egentligen inte får bestämma över sig själv.

Gruppen ägnar sig åt olagliga aktiviteter 
Här behövs knappast någon närmare förklaring.

Gruppen erbjuder dig en plats direkt och/eller är översvallande i sitt mottagande
Det här behöver inte nödvändigtvis vara dåligt, men faktum är att många sekter behandlar möjliga nya medlemmar på just detta sätt för att de ska gå med i gruppen. Det kallas för lovebombing. Det är naturligtvis möjligt att gruppen faktiskt har fattat omedelbart tycke för dig, men det skadar inte att avvakta lite och känna efter.

Studera gruppmedlemmarna
Hur beter sig medlemmarna i gruppen? Om de verkar rädda för covenledarna, väntar med att svara på allmänna frågor tills covenledarna har svarat och håller med dem, inte uttrycker egna åsikter eller visar ohälsosamt stor vördnad för dem bör man vara på sin vakt. En del saker är edsbundna, dvs man får inte prata om dem med utomstående, så du kan inte räkna med att få svar på allt, men de bör kunna svara på generella frågor som rör hur de trivs i covenet, personliga erfarenheter av wicca mm. Verkar det som om medlemmarna kan ställa frågor till covenledarna? Ledare som är trygga i sig själva och sin position uppmuntrar ofta till diskussion och debatt.

På ett mer personligt plan är det viktigt att gruppens värderingar inte är alltför skilda från dina egna och att du känner dig bekväm med medlemmarna. Om gruppen praktiserar skyclad (nakna) och du inte känner dig bekväm med det och inte tror att du någonsin kommer att göra det eller inte har någon önskan att bli bekväm med det är det nog inte gruppen för dig. Om du ska kunna utvecklas andligt måste du kunna känna dig trygg och bekväm till att börja med. Kom ihåg: det är ingen brådska! Låt det ta tid och tillåt dig själv att känna efter.

Var välsignade!
/Charlotta

Det finns naturligtvis fler saker man kan vara uppmärksam på, och olika personer lägger tyngdpunkten på olika saker. För fler varningstecken och råd, se till exempel det här inlägget som tar upp varningssignaler i punktform, främst inriktat på Gardneriansk wicca, eller det här inlägget som går in lite närmare på de olika punkterna.

Är wicca en sekt?

Frågan om wicca är en sekt är rätt vanlig att få när man pratar med utomstående om wicca. Då menar de oftast sekt i ordets negativa bemärkelse, dvs. en grupp som är destruktiv och manipulativ. I ordets vidare bemärkelse är en sekt endast en sammanslutning kring en åsikt eller trosuppfattning (löst definierat), det ligger ingen direkt värdering i det. Hur ser det ut med wicca då? Solitära wiccaner kan ju knappast anses vara en sekt eftersom de arbetar ensamma, men inte heller initiatorisk wicca kan anses vara en sekt. För det första är wicca inte någon organiserad religion, utan den består av små autonoma grupper. Det finns helt enkelt ingen central enhet som kan styra och ställa över de som räknar sig som wiccaner. Det enkla svaret är NEJ, wicca är inte någon sekt.

Dyker man lite djupare i frågan är den dock inte lika enkel. Tittar man på enskilda coven finns naturligtvis risken att de utvecklar sektlika drag, eller till och med startas i syfte att kontrollera och manipulera andra människor. Det faktum att alla coven är autonoma och det inte finns någon central organisation som listar godkända grupper öppnar för människor med tvivelaktiga avsikter att utnyttja sökare i sina egna syften. I Storbritannien, där det finns jämförelsevis många coven har man ett system där man går i garant för varandra och på så sätt kan man som sökare lättare få en uppfattning om en grupp man är intresserad av. Att det finns flera coven ökar också chansen att hitta en grupp man passar ihop med. I Sverige, där vi har mycket färre coven, är möjligheterna större för tvivelaktiga grupper att få fäste. Om det bara finns ett enda coven i närheten eller kanske bara ett eller två som man vet om och man verkligen, verkligen vill gå med i ett coven kan det vara svårt att tacka nej även om något känns fel.

Det finns mycket skrivet om sekter och vad som definierar dem. En relativt välkänd definition av sekt är de sju punkter som sociologen Roy Wallis ställde upp efter att ha undersökt Scientologikyrkan. För att en grupp ska räknas som en sekt enligt hans definition krävs att den uppfyller samtliga sju punkter. Viktigt att veta är att det finns få, om några, grupper som uppfyller alla kriterierna. Låt oss se hur covenwicca generellt förhåller sig till dessa sju punkter (skrivna i fetstil nedan):

Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas (JA)
Det krävs utbildning, engagemang och arbete för att nå initiation i ett coven och man måste själv leta upp en grupp och be om tillträde.

Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna (JA och NEJ)
Medlemskapet i ett specifikt coven är definitivt exklusivt eftersom det är mer regel än undantag att man förbehåller sig rätten att neka inträde. Man kan också bli utesluten ur ett coven av olika anledningar. Däremot kan ingen ta ifrån dig din/a initiation/er.

Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap (JA och NEJ)
Jag tror inte man kan säga att covenwiccaner ser sig som en elit, och inte heller som förvarare av särskild kunskap. Däremot finns det element inom initiatorisk wicca som inte går att uppleva utanför ett coven (deras initieringar t ex).

Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning (NEJ)
Eftersom mycket av det som görs inom ett coven är hemligt för utomstående, och många inte är öppna med att de är med i ett coven är det kontraproduktivt för covenet att hamna i konflikt med sin omgivning.

Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap (JA och NEJ)
Initiering innebär att man blir en del av prästerskapet, men det är inte tron som är nyckeln utan själva upplevelsen. Det finns visserligen olika grader av initiering men det behöver inte nödvändigtvis betyda att någon med högre grad har mer att säga till om än någon med en lägre.

Sekten är etisk och asketisk, det vill säga man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp (NEJ)
Jag har inte träffat på något coven som har specifika levnadsregler, däremot kan det kanske se ut så utifrån. Förmodligen beror det på att gruppen själv bestämmer vilka som får vara med och att man väljer bort medlemmar vars värderingar är alltför långt ifrån gruppens. Offrar man tid och pengar? Möten, utbildning och ritualer tar tid. Ofta delar man på gemensamma utgifter som mat, dryck och förbrukningsvaror (rökelse, kol, ljus osv.) till ritualerna. Det kan kosta tid och pengar att ta sig till mötena. Däremot finns det en tydlig regel mot att tjäna pengar på wicca, dvs. att själva kunskapen ska aldrig kosta något. Mängden tid och pengar man lägger ner är oftast inte större än man kan förväntas lägga ner på vilket annat fritidsintresse som helst (t ex fotboll, nålbindning eller matlagning).

Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv (NEJ)
Wicca är en individualistisk religion, dvs. individens personliga och andliga utveckling är i fokus, inte gruppens. Vad du jobbar med, om du har några barn, vem du lever med eller var du bor är ingenting som covenet generellt lägger sig i (om du har ett bra coven men ett dåligt jobb kommer du naturligtvis att bli uppmuntrad att förbättra din situation, men det är ju för din skull, inte covenets). Wicca ser inte heller världen eller samhället som något ont eller som ett hot, vilket de flesta kontrollerande grupper gör. Det finns helt enkelt ingen religiös anledning att kontrollera covenmedlemmarnas liv.

Så av dessa punkter stämmer en in helt, tre på sätt och vis och tre inte alls. Covenwicca har alltså generellt sett få sektlika drag enligt denna definition. Svaret på frågan om wicca är en sekt är alltså, i mitt tycke, fortfarande ett klart och tydligt NEJ.

Vi här på wicca.se känner naturligtvis inte till alla wiccanska grupper som finns i Sverige, men vi har rätt bra koll på SiW (Svensk Initiatorisk Wicca) och Gardneriansk Wicca, så om du får kontakt med en grupp som du inte hört talas om tidigare, som inte finns listad på vår sida med svenska coven och som säger sig tillhöra någon av dessa traditioner är du välkommen att höra av dig om du vill dubbelkolla dess legitimitet.

/Charlotta

Midsommar

Att midsommar blivit en stor högtid just i Sverige är kanske inte så konstigt. Med tanke på att vi har det mörkt och kallt under vinterhalvåret känns det befriande med värmen och ljuset. Från och med midsommar blir ju dagarna kortare, men hela sommaren ligger framför oss; på samma sätt som den djupaste vintern brukar infall runt Imbolc infaller den varmaste delen av sommaren ofta runt Lammas, vilket i båda fallen blir högtiden närmast efter solståndet. Eftersom midsommar infaller under perioden mellan vårbruket och de första skördarna hade den stor betydelse i det gamla bondesamhället. Det var en lugnare period som man kunde ägna åt mer än arbete. De flesta i vårt moderna samhälle börjar ju inte heller sin sommarsemester förrän efter midsommar.

Eftersom sommarsolståndet är en astronomisk händelse är midsommar, eller Litha, en av de högtider vars datum skiftar från år till år. I våra nordiska grannländer har man ett fast datum för midsommar (24 juni), men i Sverige firar vi midsommarafton den fredag som infaller mellan den 20:e och 26:e juni. Det brukar bli fredagen närmast efter sommarsolståndet. Som alltid är det trevligt om man kan fira på ”rätt” dag, men arbetar man i ett coven är det oftast enklare att fira på helgen.

Gudinnan och Guden
Det finns flera aspekter av Guden som man kan tänka på under midsommar. Den mest uppenbara är att solguden nu står på sin absoluta topp och att han skiner över oss med all sin styrka. Han värmer oss och han värmer jorden så att växtlivet frodas. Han och Gudinnan stadfäster det förhållande som påbörjades vd Beltane. Men han är också närvarande i form av Ekkungen, som styr över den del av året då dagarna blir längre. På midsommar strider han mot Järnekskungen, som styr över den del av året då dagarna blir kortare, och i striden såras han så svårt att han så småningom dör. Men död måste till för att någonting annat ska kunna växa – om blomman aldrig dog skulle vi inte få någon frukt, och utan frukt inga nya blommor. Och vid vintersolståndet kommer han åter. Det enda vi kan vara säkra på är förändring.

I år blommar flädern nu till midsommar. Flädern är Frejas träd, och midsommar känns som en passande högtid att ära henne på. Midsommarnatten anses ju magisk och Freja kallas även häxornas drottning. Samtidigt är det en kärleks- och fruktbarhetshögtid och även detta är attribut som Freja har. Man kan även vända sig till landets gudinna, som växer och mognar framför våra ögon.

Midsommarmagi
Kärleks- och fruktbarhetsmagi hör förstås midsommaren till, och mycket av den folklore som finns kring midsommar rör spådomar om kärlek. Har man redan en partner/partners man är nöjd med kan man ju hoppa över själva spådomen och fokusera på relationen/relationerna man har.

Växtligheten anses vara extra magisk nu så midsommar är en utmärkt tid att samla växter till magi. En gammal sed är att plocka blommor som man sparar och sedan lägger i julbadet. Detta ska skänka hälsa under det nya året. Man kan också spara midsommarkransen om man har en sådan, och lägga den i badet. Överhuvudtaget tycker jag om idén med att lagra midsommarenergierna och sedan använda dem vid vintersolståndet. Det går ju att göra på flera sätt, kanske genom att låta en flaska med dryck man tycker om stå i solen från det att den går upp till dess att den går ner, göra flädersaft (om flädern blommar där du bor), samla in växter till rökelse eller kanske sätta en snaps om du dricker sådant. Man kan också ladda magiska föremål genom att låta dem ligga i midsommardaggen (förutsatt att de tål fukt!), eller samla in själva daggen. Att rulla naken i midsommardaggen sägs göra en vacker och frisk.

Firandet
Midsommar är en glädjehögtid, en högtid för dans, sång, trummor, musik och eld! Det är också en av få högtider då det i Sverige är möjligt att fira skyclad utomhus utan att riskera att frysa så att man skakar, men även om man vill vara påklädd är det att föredra att vara utomhus om möjligt. På klassiska hedniska platser i Storbritannien, som Stonehenge och Glastonbury, träffas mängder av människor för att titta på soluppgången. Det går ju naturligtvis att göra även här. Är man några stycken som firar tillsammans kan man iscensätta Ekkungens och Järnekskungens strid mot varandra. Man kan fira det som blomstrar i ens liv och se fram emot att se det bära frukt. Kan man ta sig till en källa anses de också besitta särskild kraft under midsommarnatten och därför vara lämpliga att väva in i firandet. Vårt traditionella svenska firande är egentligen inte heller så dumt ur hednisk synvinkel, så varför inte klä en liten midsommarstång och dansa kring den för att resa energi?

Glad midsommar!
/Charlotta

Altare

Ett höstigt altare till en ritual där jag vände mig till Guden. Endast de allra viktigaste verktygen och några få dekorationer finns med.

Ett altare är från början en yta eller konstruktion avsedd för offer. Inom Wicca har vi breddat användningsområdet något men altaret har bibehållit en central plats. Vanligast är kanske att man ställer upp ett altare inför en specifik ritual men man kan också ha permanenta altare vars utseende och dekorationer får variera under året, altare helgade åt en specifik gudom eller altare uppsatt i ett specifikt annat syfte. Vad man ställer eller lägger på altaret och hur man dekorerar det kan skilja sig ganska mycket åt, särskilt mellan det mer permanenta och det rituella altaret.

På ett altare som ska användas i en ritual brukar jag alltid ha följande (vad man tycker är nödvändigt att ha på sitt altare kan variera från tradition till tradition och mellan wiccaner):
– Vatten och salt
– Rökelse
– Bägare
– Athame
– Ljus (hur många beror på syftet med ritualen, oftast ett för Gudinnan och ett för Guden)
Utöver detta lägger jag gärna till dekorationer, föremål som representerar syftet med ritualen och föremål som representerar de gudomar vars närvaro jag önskar.

Ett fullmånealtare med inriktning på spådom. I mitten ligger en obsidianspegel som kan användas för scrying.

Var får man tag i föremål och verktyg?
Peter har skrivit ett inlägg om verktyg inom wicca som du kan läsa här. Kanske viktigast att tänka på är att man kan bygga upp sin samling med magiska föremål över tid. Själv ar jag märkt att mycket av det jag använder är sådant jag ärvt, fått i present eller som inskaffats utan en tanke på att de kan passa på ett altare. Det är klart att det är roligt att ha vackra saker att arbeta med, men det är inte nödvändigt. Till vattnet behövs bara en skål, till saltet och rökelsen också. Har man ingen rökelsehållare kan man fylla ett kärl med kvarnsalt att sticka ner pinnen i eller att lägga kolet på. Blockljus på tallrikar, en fin kökshandduk som duk och ett vackert glas som bägare fungerar minst lika bra som dyra motsvarigheter.

Som Peter skrev i sitt inlägg om verktygen är det bra om man kan göra saker själv. För min del blir det i princip bara dukar eftersom sömnad är det hantverk jag är allra bäst på. Jag älskar att brodera och broderar gärna på både ritualkläder och dukar. På nätet går det att hitta fina mönster att brodera efter, både broderier att göra för hand och på maskin (om man råkar ha en sådan). Det är också lätt att rita egna mönster att brodera efter. Oavsett vilken händighetsnivå man är på är det inte svårt att göra en egen duk och man måste inte brodera på den. Det räcker med att man klipper till tyget så det passar altaret och kanske sicksackar kanten om det är ett tyg som lätt repar upp sig, eller om man vill kunna tvätta duken med någorlunda regelbundenhet.

Saker man hittar i naturen är också fina att ha på altaret. Hemma hos mig finns till exempel skelettdelar (från rådjur och små gnagare) som vi hittat i skogen (lämna gärna en gåva till skogen om du tar med dig något hem!) och som vi använder på t ex Samhain. Blommor och blad är lätt att hitta på våren och sommaren, frukt och grönt på hösten, stenar, pinnar, kottar, mossa, bark…

 

Underlaget
Som altare kan man använda lite vad som helst. Det finns billiga små kvadratiska bord att köpa som gör att altaret hamnar i en behaglig höjd när man sitter på golvet framför eller runtomkring men det kan lika gärna vara en byrå, en stol, en bänk, en hylla osv. Är man utomhus kan man använda en platt sten eller bara marken men där kan det faktiskt underlätta med ett bord eller annat stadigt underlag, så att ingenting välter (det är inte så kul att behöva rädda bägaren eller kasta sig fram för att undvika eldsvåda om man råkar välta ett ljus).

Var ska saker stå?
Jag brukar bygga upp mitt altare så som jag tycker blir finast. Dock har jag alltid vattnet och saltet till vänster Ett beltanealtareoch rökelsen till höger, ljusen längst bak, bägaren i mitten och saker som jag behöver ha lättillgängliga i framkanten av altaret. Dels är det så jag är van vid att ha det och dels är det praktiskt att ha det så. Generellt blir det lättare att hitta sakerna på altaret om de högsta föremålen står längre bak så de mindre inte skyms. Det är också bra att tänka på var man placerar öppna lågor (ljus) så man inte behöver sträcka sig över dem för att komma åt annat, med brandrisk som följd (av samma anledning är det väldigt praktiskt med ritualklädsel som saknar ärm eller som har ganska smala sådana – stora, vida ärmar är visserligen jättesnyggt men ack så opraktiskt!). Stora, otympliga saker (stav, kvast, kittel) kan ställas bredvid eller bakom.

Altaren är väldigt bra att experimentera med, för att se vad man själv trivs med och vad man gillar att använda för typ av saker. Själv gör jag ofta rätt avskalade altaren, jag brukar tycka att det räcker med grundsakerna och någon/några dekorationer som är specifika för högtiden, gudomarna eller ritualen. Men just därför kan det vara roligt att försöka utmana mig själv att göra annorlunda. Det är också en bra övning för att börja associera kring olika teman. Ofta blir mina altare också en spegling av naturen: dignande av frukt vid höstdagjämningen, kala vid Samhain och under vintern, grönare och mer levande när våren kommer.

 

Slutligen: Det viktiga är inte var du köpt dina saker, hur du hittat dem eller hur dyra de var. Det viktiga är vad de betyder för dig, och detsamma gäller naturligtvis för altaret. Våga experimentera!

/Charlotta

Nordisk mytologi – lästips

Jag tänkte spinna vidare på vårt fornnordiska tema (se Jofurs gästbloggar om runornas historia respektive att använda runorna inom wicca) och även återknyta lite till min post om panteon och tipsa om lite läsning för den som är intresserad av att fördjupa sig inom den fornnordiska mytologin, religionsutövningen och gudavärlden. I det här fallet finns det faktiskt skriftliga källor i form av den poetiska Eddan, som består av dikter som återberättades muntligt innan de skrevs ner. Det finns ett flertal olika svenska tolkningar av Eddan, varav de nyaste är av Alexander Bågenholm (2013) och Lars Lönnroth (2016). För äldre tolkningar och annat matnyttigt finns Heimskringla, en sajt som samlat tolkningar av både Eddan och andra historiska texter, samt några vetenskapliga artiklar. Berättelser som säger en hel del om tiden då man utövade fornnordisk religion finns på Icelandic Saga Database.

Vill man ha en mer grundlig genomgång rekommenderar jag Fornnordisk religion av Gro Steinsland. Den är visserligen ganska akademisk men lättläst och matig. Vill man gå vidare därifrån har Britt-Mari Näsström skrivit en rad böcker i ämnet (”Blot – Tro och offer i det förkristna Norden”, ”Fornskandinavisk religion” och ”Nordiska gudinnor”). Jag har dock inte läst alla så jag kan inte svara för kvalitén, men de rekommenderas generellt av sådana som jag vet är insatta i ämnet.

För dig som är nyfiken på hur man arbetar med nordisk religion i nutid kan jag rekommendera Vårblotet som Samfundet Forn Sed Sverige anordnar vid Uppsala kungshögar. Vårblotet är ett årligt återkommande arrangemang som är öppet för alla som är intresserade, oavsett livsåskådning (det har även hänt att förbipasserande nyfikna människor har anslutit till firandet!).

Som vanligt när det gäller litteratur: läs kritiskt!
/Charlotta

 

 

 

 

Panteon

Inom wicca är det vanligt att man arbetar med det keltiska panteonet – det är ju trots allt det ”inhemska” i Storbritannien. Men bara för att det traditionellt är dem man vänder sig till betyder det inte att man alltid måste vända sig till just dessa. I mitt första coven t ex arbetade vi mest med de keltiska gudomarna, i mitt nuvarande varierar vi oss lite mer. Det är inte alltid man känner att man vill bjuda in specifika gudomar heller, då kan det räcka med Gudinnan och Guden eller kanske landets gudinna och skogarnas gud.

För mig är gudar och gudinnor ofta nära förknippade med de geografiska områden där de dyrkas eller har dyrkats. Det är till exempel svårare för mig att närma mig de nordiska gudarna ju längre hemifrån jag är, likaså har jag lättare att få kontakt med de keltiska när jag är på de brittiska öarna. Jag reste till Hong Kong kort efter min första initiering och det var som att trycka på en off-knapp: från att ha känt en stark koppling till det gudomliga hade jag plötsligt svårt att hitta något alls. Motsatsen var när jag var på Island – det var som att vara konstant uppkopplad! Landskapet gick rakt in och det var inte svårt att förstå varför tron på älvor och andra väsen fortfarande är stark på Island, trots att det är ett övervägande kristet land. Mycket beror dessa skillnader nog på födsel och ohejdad vana – de isländska myterna och berättelserna ligger trots allt bra mycket närmre de svenska än vad de kinesiska gör – men det är också en fråga om kunskap. Jag kan helt enkelt för lite om kinesisk mytologi för att känna av den på det sätt jag gör med den nordiska.

Gudaberättelser har en ganska undanskymd plats idag. När jag skulle köpa boken ”Nordiska gudar” (av Johan Egerkrans) som kom ut härom året hade jag svårt att hitta den i bokaffären. Det visade sig att den stod bland barnböckerna. Det känns ganska typiskt. Gudaberättelser ses som historier man berättar för barn. Många av oss har fått våra första intryck av olika gudomar från barnprogram, tecknade filmer eller sagoböcker. Men det går att hitta mer vuxen information också. I de fall det finns skriftliga källor kan man ju gå tillbaka till dessa, även om de inte alltid är lättlästa utan kan kräva lite tolkning och ytterligare studier. Ofta kan man hitta mycket intressant i den akademiska litteraturen.

När det gäller vilka gudinnor och gudar man ska arbeta med vid ett visst tillfälle måste de inte komma från samma panteon. Mellan de mer bekanta (det nordiska, keltiska, grekiska, romerska och egyptiska) kan man ofta dra paralleller och hitta gudomar som liknar varandra, och det kan vara en bra ingång när man ska närma sig en ny gudom, och ge en fingervisning om vilka man kan tänkas vilja få kontakt med. Dock ska man kanske tänka på att en del verkligen inte går ihop med varandra (det finns många berättelser som gräl, svartsjuka, avundsjuka och illvilja mellan gudar, inte minst inom den grekiska mytologin) och att andra kanske är lite för lika för att det ska vara en bra idé att kalla på dem samtidigt. Det är också bra att bekanta sig med de panteon man är intresserad av, eller de specifika gudomar man vill arbeta med, innan man sätter igång. Både för att det är lättare att få kontakt om man vet något om den gudom man vänder sig till (en tydlig bild av vem man kallar på underlättar väldigt mycket) men också för att de kan ha sidor som man kanske inte har tänkt sig eller visste om.

När man läser på om panteon utmanar man också känslan av hur det ”ska” vara. Inom wicca är det etablerade synsättet att månen är kopplad till gudinnan medan solen är kopplad till guden, att det är guden som självmant offrar sig för att folket ska överleva och att gudinnan visserligen förändras över året men ändå alltid finns där. Inom nordisk mytologi däremot är solen, Sunna, en kvinnlig entitet, och månen, Mani, en manlig. Och inom det slaviska panteonet dödar gudinnan sin make som hämnd för hans otrohet och dör själv i slutet av året. Det kan vara intressant att läsa om och fundera över sådana skillnader och det är nyttigt att ställa sin tankevärld på ända emellanåt!

Vilket panteon vill du lära dig mer om? Vilket jobbar du mest med?

Studera lugnt!
/Charlotta

Häxans handbok

”Häxans handbok” av Dannie Druehyld var den första riktiga bok om häxkonst som jag träffade på. Den fanns i vårt skolbibliotek på högstadiet och mina vänner och jag turades om att låna och läsa den. För en samling mobbade tjejer i tidiga tonåren var den naturligtvis oerhört spännande, och jag har tänkt på den av och till under åren som gått. När det visade sig att en vän till mig hade två exemplar av denna bok och dessutom var villig att ge mig det ena som tack för att jag stickade en pentagrammössa åt henne blev jag väldigt glad.

Att läsa om den var intressant av flera anledningar, inte minst för att jag sedan förra läsningen har genomgått två initiationer och ägnat mig åt både wicca och häxkonst. Det finns tydliga inslag av Wicca i boken, bland annat en genomgång av högtiderna, men den består till största delen av gammal dansk och nordisk folktro, magi, recept, korrespondenser och beskrivningar av örter. Den är dessutom egensinnigt och finurligt illustrerad.

Boken är indelad i fyra delar: häxans liv, häxans kalender, cyprianus för häxor och magiska örter. Den första delen innehåller information om allt från gudinnor till rökelse och heliga träd, del två berör årshjulet, månfaserna och veckodagarna. Cyprianus är en dansk bok om trolldom som man tror härrör från medeltiden, och kan väl likställas med en grimoire, så den delen innehåller besvärjelser och magi. Den sista delen är en liten örtabok där några örters magiska användning presenteras.

Boken har tyvärr en stor nackdel: den finns inte längre att få tag i i svensk översättning. Kan man tänka sig att läsa den på danska finns den dock i ett nytryck från 2016 (jag hittade den t ex på adlibris). Det kan hända att det går att hitta den på antikvariat (Bokbörsen är ett bra ställe att börja på), och om man hittar den tycker jag definitivt att man ska slå till, särskilt om man inte har så många böcker av det här slaget.

Rekommenderas till alla som vill ha en lättläst översikt över vad häxkonst kan innebära. Den är ett trevligt komplement till ”tyngre”, mer teoretiska böcker och är inspirerande att bläddra och läsa i. I slutet finns också en litteraturlista att gå vidare med.

För nybörjare? Ja, förutsatt att man läser den med en portion sunt förnuft – boken innehåller några recept på flygsalva, vilket jag starkt avråder från att prova eftersom de innehåller dödligt giftiga växter.

Häxa lugnt!
/Charlotta

Visualisering

 

Visualisering är ett centralt begrepp inom wicca. Det finns med i nästan allt man gör som wiccan; när vi slår cirkeln visualiserar vi hur den träder fram, när vi öppnar riktningarna visualiserar vi hur någonting öppnas på det astrala planet och släpper in det vi bett om och när vi arbetar med energi visualiserar vi hur den byggs upp, förändras, rör sig och släpps mot sitt mål. Visualisering används också vid guidade meditationer, där man enligt instruktioner bygger upp bilder för sin inre syn. Eftersom det är så centralt är det viktigt att kunna.

Visualisering handlar alltså om att bygga upp sinnesintryck, oftast synintryck, i sitt inre. Precis som med allt annat är visualisering något som man kan ha lättare eller svårare för. En del är mer visuellt orienterade än andra, men jag har inte träffat någon som inte kunnat visualisera alls. Visualiseringsförmågan blir också bättre med övning, och öva kan man egentligen göra varsomhelst (förutsatt att man är i en situation där man tryggt kan stänga ute omvärlden då förstås).

Följande övning brukar jag göra med nybörjare eller de som känner sig osäkra på sin förmåga och behöver få lite självförtroende. Då gör jag den som en ledd meditation, men den går bra att göra på egen hand också.
Sätt eller lägg dig bekvämt. Slut ögonen. Ta några djupa andetag och slappna av. När du känner att du är redo, föreställ dig ett klot. Undersök klotet. Vad har det för färg? Är det tungt eller lätt? Stort eller litet? Har dess yta någon struktur? När du känner dig färdig med klotet kan du börja leka med dess egenskaper och ändra en i taget. Låt det byta färg, byt form till en kub, gör det större eller mindre. Vad som faller dig in, förutsatt att du gör det medvetet. När du känner dig färdig kan du släppa bilden och öppna ögonen.

Nästa steg är att försöka måla upp en bild av något mer regelstyrt. Det kan vara ett välkänt föremål, en plats, en bild eller en känsla. Du kan till exempel föreställa dig att du äter ett äpple, känner hur det smakar, hur saftigt det är hur det ser ut och hur det låter när du biter i det. Eller så föreställer du dig att du sitter på en solvarm sten, känner värmen mot huden, kanske en lätt bris leker i ditt hår. Det handlar om att bygga ut visualiseringarna så att de blir så levande och verkliga som möjligt.

Det finns många olika tips på övningar och meditationer att göra på egen hand. För guidade meditationer/visualiseringar behövs det information utifrån, antingen från en annan person som är närvarande i rummet och leder dig genom meditationen eller från en inspelning. I min tradition använder vi oss mycket av ledda meditationer så det ingår naturligt i covenarbetet. I början kan det vara lite knepigt att följa någon annans instruktioner men med tid och övning blir det lättare.

En av de första tillämpade visualiseringarna jag stötte på var sköldning, vilket går ut på att man visualiserar en sköld omkring sig. Sköldens egenskaper bestämmer man själv – det kan till exempel vara en sköld som håller kvar sådant man mår bra av eller en sköld för att stänga ute andra (mycket användbart i rusningstrafik!). Jag använder gärna sköldning när jag känner mig extra skör och behöver pyssla om mig själv och hushålla med min energi.

Visualisera mera!
/Charlotta

Gör din egen rökelse

Rökelse är inte bara stämningshöjande och renande utan också en effektiv trigger för att komma i ritualstämning. Rökelse på pinne är praktiskt att ta med sig och finns lättillgängligt men vill man ha mycket rök och ett större urval får man ge sig in i den lösa rökelsens förlovade land. Att göra sin egen rökelse är faktiskt inte särskilt svårt. Här kommer mina tips!

Men först en liten varning: en del ingredienser kommer från växter som är utrotningshotade (vissa sorter av olibanum t ex – kolla ursprunget!) och i en del recept förekommer ingredienser som är giftiga. Undvik dessa. Det är inte alltid det framgår så man får hålla lite koll själv. På incensemaking.com finns bra information om utrotningshotade ingredienser.

Utrustning
Precis som allting annat kan rökelsetillverkning bli en materialsport, men det krävs inte mycket för att börja. Det allra viktigaste har man alltid med sig, nämligen näsan. De enda prylar man verkligen behöver (förutom ingredienser och rökelsekol) är mortel (absolut inte den man använder till sin vanliga matlagning!), något att förvara den färdiga rökelsen i och något att använda som rökelsekar. Rökelsekar låter mer avancerat än det är – en skål med grovsalt (kvarnsalt) i fungerar utmärkt! Huvudsaken ä att man inte använder något som kan vara brandfarligt. Ett matskeds- eller teskedsmått kan också vara praktiskt, och en sked att blanda med.

Eftersom jag älskar förvaring och burkar har jag köpt massvis med små burkar på Clas Ohlson att förvara mina ingredienser i, men det går lika bra med plastpåsar. Jag förvarar gärna min färdigblandade rökelse i tic tac-burkar eller burkar det varit fiskrom i. Man ska dock ha i åtanke att det inte ska finnas för mycket lukt kvar i förvaringsburken.

Ingredienser
Rökelseingredienser går att hitta lite överallt. Jag har hittat ingredienser i trädgården, skogen, mataffären, en kryddbod i Ungern, en marknad i Kina, Vattumannens bokhandel, en bekant som är återförsäljare och på nätet. Det jag har behövt beställa eller köpa i specialaffärer är i regel kådor/hartser, som bildar basen i rökelsen. De brinner ganska långsamt och doftar alltså länge. Dessa går också att använda som rökelse helt på egen hand.

I trädgården:
I min trädgård har jag mynta, lavendel, ringblomma, rosenblad, fläderblom, enbär, rölleka, johannesört, kattmynta, timjan, citronmeliss mm som fungerar bra till rökelse. Bara att skörda och torka!

I skogen:
Kan man hitta mycket. Tall- och granbarr, kåda, älgört, malört, myskmadra, en… Tänk dock på att allemansrätten gäller (dvs du får inte göra åverkan på t ex träd).

I mataffären:
Finns hela kryddhyllan! Kryddpeppar, kanel, nejlika, timjan, basilika, oregano… Man kan också tillsätta rivet citrusskal till en rökelse.

På nätet:
Kan man hitta det mesta. Se under rubriken hemsidor och googla järnet!

Hur gör man då?
Det är egentligen inte särskilt svårt, men allting blir lättare om man har någon idé om vad man vill att resultatet ska bli. Vad ska rökelsen användas till? Att elda när man myser med familjen? För att framkalla en speciell sinnesstämning? För ritualer eller magi? De rökelser jag har gjort har jag haft till ritualer men även där handlar det mycket om att framkalla en viss sinnesstämning. Sen får man använda näsan (eller korrespondenstabeller, dvs tabeller över olika ingrediensers magiska/rituella egenskaper).

En dag förra sommaren satte jag mig ner med två vänner, varsin bit kol och alla mina ingredienser och eldade lite av varje ingrediens. Sedan diskuterade vi och skrev ned vad vi tyckte och tänkte. Det är ett rätt effektivt sätt att känna av hur dofterna får en att reagera. Det visade också hur mycket det kan skilja mycket på doften mellan obrända och brända ingredienser! 

Proportioner
De flesta recept (om inte alla) rökelser jag har stött på innehåller någon form av kåda/harts som bas (myrra, frankincense/olibanum, copal, storax bland annat). De vanligaste är nog myrra och olibanum. Det är dessutom oftast den ingrediens man har mest av. Har man för lite kåda i rökelsen blir lukten lätt bränd och när man eldat färdigt kan det lukta gammalt askfat, vilket inte är så trevligt.

Dofter som lätt tar över (t ex patchouli och lavendel) ska man vara lite försiktig med. Det är inte så kul om rökelsen får det att kännas som om man ätit tvål eller druckit parfym.

Rökelsetillverkning är ingen exakt vetenskap. Använd näsan och testa! Och anteckna! Man kommer inte alltid ihåg vad man har använt och hur mycket. Det är också bra att notera om någon ingrediens sticker ut för mycket eller påverkade en på ett särskilt sätt.

Själva tillverkandet
När man kommit fram till vad man vill göra är det bara att börja blanda! Kåda består ofta av ganska stora korn eller bitar så det kan vara bra att mortla dem. Ingredienser som redan är i pulverform behöver såklart inte mortlas utan kan blandas i som de är. Större växtdelar, som t ex rosenblad, lägger sig lätt som en barriär mellan kolet och resten av rökelsen så dem vill man också finfördela. Man kan lika gärna blanda allt i morteln som i en skål. Kör på och glöm inte att lukta!

Om man använder recept: man måste inte följa ett recept slaviskt, det går utmärkt att byta ut ingredienser.

Hemsidor
Det finns hur mycket som helst om rökelse på nätet, både rent informativa och sådana som säljer ingredienser. Några sidor som jag gillar är:

incensemaking.com – innehåller recept, beskrivningar av ingredienser, steg-för-steg-instruktioner om hur man gör olika typer av rökelse. Här finns också listor över vilka ingredienser som räknas som bas- hjärt- och toppnoter.

Starchild – säljer rökelsekol och ingredienser men även färdigblandad rökelse, oljor mm.

Smudge sticks – en steg-för-steg-instruktion om hur man gör egna “smudge sticks”, dvs buntar med torkade örter som man tänder eld på (dvs man använder inte rökelsekol).

Crearome har en del rökelseingredienser:
Myrra, Olibanum/Frankincense och torkade örter till exempel.

Salvian man använder som krydda är inte samma som vit salvia som man använder i smudge sticks. Det går att få tag i frön till vit salvia på nätet så att man kan odla den själv, till exempel hos Örtagården.

Older Posts