Wicca.se

Gästbloggare

Tips på en Wiccansk Morgonritual – Gästbloggare

Presentation av gästbloggare Anna:

Mitt namn är Anna, jag är 40 år fyllda och bor sedan snart 20 år tillbaka i Uppsala. Jag till hör grenen Svensk Iniatorisk Wicca, som jag blev förstagrads-initierad i 1999. År 2005 blev jag andragradsinitierad i mitt dåvarande coven, men är för närvarandre coven-lös pga att som för så många andra att livet har kommit emellan. I vardagen är jag väl inte särskilt teknisk, men inom Wicca älskar jag att ifrågasätta, ta isär och sätta ihop saker och ting för att bättre förstå hur saker och ting fungerar.
 

Att vara wiccan handlar inte bara om det stora firandet vid fullmåne eller vid våra åtta högtider. Det handlar lika mycket om att knyta an och fortsätta att återknyta kontakten med det Gudomliga och Mysteriet varje dag i allt det vi gör. Ett sätt att göra detta på kan påbörjas redan innan du har stigit upp på morgonen. I den här posten tänker jag ta upp varför jag tycker det är viktigt att skapa en egen personlig morgonritual och vad du kan tänka på om du som jag vill skapa en egen morgonritual som bara är din egen.

ATT TÄNKA PÅ

När du ska till att skapa din egna morgonritual bör du fundera på varför en morgonritual är så viktig för dig:

  • Vilket behov kommer den att fylla i en kanske redan stressad vardag?
  • Är det för att alla coola hedningar gör det?
  • Är det för att du är övertygad om att om du gör det 100 morgnar på raken så kommer du att vinna på lotto?
  • Eller är det helt enkelt för att du vill börja din morgon i en annan sinnesstämning än vad du tidigare gjort?

När du vet detta så har du också en stor pusselbit till hur din morgonritual ska se ut.

För egen del så är en morgonritual viktigt för mig eftersom jag varje morgon på nytt vill affirmera min tro och min dedikation inför Gudarna (och mig själv). Själv är jag en virrpanna och ett yrväder av stora mått. Det är därför också viktigt för mig att se till att grunda och centrera mig själv innan jag går ut i vardagen igen. Dessa två aspekter har jag sedan vävt samman som byggstenar för min ritual.

Vad som är viktigt för Dig kan givetvis variera från vad som är viktigt för mig och det är helt OK! När jag botaniserade runt på webben för att få mer kött på benen kring morgonritualer så hittade jag ett intressant påstående kring att det första steget som kan tas vid skapandet av en egen morgonritual var att faktiskt avsätta tid till den. Och visst, jag förstår poängen bakom tanken: Att jag genom att avsätta tid varje morgon visar att jag är beredd att offra något värdefullt inför Gudarna. Det kan fungera för vissa. Men för mig som är heltidsstuderande småbarnsmamma så är tid ofta en enorm bristvara.

Dessutom, när jag väl har extra-pass inbokade på mitt arbete så går jag upp tillräckligt nära midnatt för att jag inte känner för att gå upp ytterligare minuter tidigare. Lösningen för mig har istället blivit att titta på de mer mundana ritualer jag utför varje morgon (Duscha, äta frukost och så vidare) och fundera kring hur jag kan kombinera dessa till att bli mer … tja i brist på bättre ord spirituella. I exemplet nedan så återknyter jag t. ex min kontakt med mina valda Gudar genom att recitera en specifik chant när jag duschar: Jag blir ren och andlig på samma gång!

EXEMPEL PÅ MIN EGNA MORGONRITUAL

Det här är slutligen ett exempel på hur jag har valt att lägga upp min morgonritual. Den är anpassad efter mina behov och hur min dag ser ut. För dig kan det se helt annorlunda ut och som sagt: Det är OK!

Vakna upp med en bön

Det första steget av min morgonritual gör jag liggandes kvar i sängen. Tyst för mig själv i takt med mina andetag säger jag: ”Jag andas in [inandning]….. jag andas ut [utandning]”. Detta är en anpassning jag har gjort inspirerad av en blogpost skrivet kring just morgonritualer. Bönen hjälper mig att komma i fas, släppa taget om drömvärlden och landa i den vakna världen.

Altartid

Av barnsäkrande anledningar så har jag inget fast altare. Men varje gång försöker jag likväl lite snabbt tända ett helgat ljus och/eller en rökelse och helt enkelt bara stå framför dem och bara vara i nuet – gärna samtidigt som jag dricker ett glas vatten. Du kan aldrig få för mycket vatten! Ibland, om jag inte ska arbeta så drar jag också ett tarotkort att reflektera över under dagen.

En Välsignad Dusch

Det är när jag duschar som jag verkligen vaknar till liv och hade jag fått välja hade jag nog stått betydligt längre i duschen än vad jag kan göra nu. Men jag har kompromissat och använder duschen för att återknyta mina löften inför Gudarna som jag givit. Det gör jag genom att recitera ”the Fivefold Kiss” samtidigt som jag tvålar in mig. Det blir ett naturligt flöde och jag kan ta en ritual ur vardagen och göra den till en del av min morgonritual.

Frukost

Det är inte alltid som jag äter frukost. Det beror väldigt mycket på när på dygnet jag går upp. Men när jag gör det så tycker jag om att passa på att sitta en kort millieskund och säga en tyst välsignelse över maten och skänka en tacksamhetens tanke till Gudarna att jag faktiskt har mat på bordet idag också.

Gå ut och hälsa morgonen

När jag gör det här varierar lite på hur min dagsplanering ser ut. Ibland blir det klockan 04.00 på väg till bussen. Ibland blir det klockan 07.30 på väg för att lämna yngsta barnet till dagis. Men första gången jag går ut på dagen försöker jag ändå stanna till och ”känna in” årshjulet och vart jag som liten människa befinner mig på den. Jag brukar också antingen sätta mig på huk med händerna mot jorden, eller ställa mig med båda händerna mot en trädstam och stå så en kort stund med slutna ögon och bara vara. Detta mer än något hjälper allt ap-tjatter i min hjärna att tystna och hjälper mig att förbli jordad och centrerad resten av dagen!

Den mystika upplevelsen – Gästbloggare

Presentation av gästbloggare Isabel:

Intresset för det ockulta startade tidigt och i tonåren började jag utforska områden som divination, mytologi, ritualer och magi. Jag kände mig kallad att söka gemenskap och engagera mig ytterligare vilket har lett till att jag sedan 2006 är medlem i Svensk Initiatorisk Wicca, en tradition jag hoppas få föra vidare så småningom. – Isabel

 

Den Mystika Upplevelsen

Bilden är hämtad från: https://static.pexels.com/photos/235615/pexels-photo-235615.jpeg

I alla religioner talas om den religiösa aspekt som ligger bortom skrifter och liturgi: den mystika upplevelsen. Denna typ av erfarenhet ligger inte på ett trosplan utan på ett upplevelseplan, som transcenderar den religiösa tradition personen bekänner sig till. Man brukar säga att vad som kännetecknar en mystik upplevelse är:

  • en upplevelse i en religiös eller profan kontext,
  • att den tolkas som ett möte med en högre eller yttersta verklighet,
  • att detta möte sker på omedelbar, icke rationell väg,
  • att den ger en insikt av enhet
  • att upplevelsen medför konsekvenser i individens liv.

Varje religiös tradition har sina egna mystiker, personer som beskriver att de haft dessa typer av upplevelser.

I den mesta litteratur jag läst beskrivs de wiccanska mysterierna som ”Det som inte kan beskrivas med ord utan måste upplevas”. Mycket djupare går man tyvärr sällan, vilket leder till att det som för mig är en väsentlig del i all religion riskerar att gå ganska obemärkt förbi inom wicca. Åtminstone om man inhämtar sin huvudsakliga kunskap från böcker. Faktum är att det faktiskt går att sätta ord på flera aspekter av den mystika upplevelsen, mystiker har gjort det sedan mycket lång tid tillbaka, men av tradition undviker man att göra det inom wiccansk litteratur och fokuserar vanligtvis på yttre attribut. En förklaring kan vara att wicca är en modern mysteriereligion där man avhåller sig från att tala om intimt religiösa upplever med folk som står utanför gruppen. Går man tillbaka till gamla egyptiska, grekiska och romerska mysteriereligioner kännetecknas de bland annat av att man måste vara formellt initierad för att betraktas som medlem och att det finns hemligheter som endast delges inom gruppen.

 

Personlig gnosis

Bilden är hämtad från: https://static.pexels.com/photos/158607/cairn-fog-mystical-background-158607.jpeg

I mitt eget sökande upptäckte jag benediktinermunken broder David Steindl-Rast. I en video säger han följande: ”You can not grasp it intellectualy, but you can understand it if it grabs you, if it does something to you.” Detta tycker jag är en utmärkt förklaring av vad som menas när man har en mystik upplevelse och uppnår så kallad personlig gnosis. Gnosis är ett grekiskt ord som betyder ”kunskap”. Här syftar inte ordet till vad du logiskt-rationellt kan begripa med ditt intellekt, utan den subjektiva visdom och visshet du med hela ditt väsen förstår på ett djupare och emotionellt plan. Shams Tabrizi, andlig mentor åt den kände poeten och sufiske mystikern Rumi, ekade samma insikt när han sa: ”Intellect takes you to the door, but it does not take you into the house.”

Eftersom personlig gnosis som sagt är subjektiv, och wicca har som en av sina funktioner att vara en mysteriereligion, kunde man hoppats att vi skulle vara förskonade från personer som säger sig besitta ”rätt” kunskap om mysterierna. Wicca tar trots allt inte avstamp i ”rätt tro” (till skillnad från ortodoxa religioner, till exempel kristendom) utan lägger fokus på ”rätt handling” (ortopraxi). Det finns inget allenarådande, korrekt sätt att tro inom wicca och om du har en levande praxis är det fullt möjligt att dina uppfattningar gradvis transformeras, då en mystik upplevelse läggs till en annan som en trappa upp till personlig gnosis. Det är egentligen inte så intressant att försöka ta del av den gnosis som någon annan uppnått, eftersom dess sanna innebörd ändå aldrig kommer att kunna förmedlas i ord. Däremot kan andra hjälpa oss att finna vägen till vår egen gnosis genom att visa på den väg de själva gått och det är det jag upplever är en av de främsta funktionerna inom ett coven. Man förmedlar en väg, inte ett svar.

 

Mysterierna

Bilden är hämtad från: https://static.pexels.com/photos/12567/photo-1444703686981-a3abbc4d4fe3.jpeg

Jag har kommit att löst definiera mysterierna som den dolda kunskapen om det gudomliga, oss själva, världen och vår plats i den. Kunskapen är inte dold i den betydelsen att den är hemlig, det ligger bara inte i dess natur att vara uppenbar på så vis att den till fullo kan förklaras och förstås intellektuellt. Mysterierna som jag definierar dem kan upplevas inom (och vid sidan av) alla religioner, just för att vi alla är mänskliga och delar samma grundläggande perceptions- och föreställningsförmåga. Däremot tror jag att man delvis får olika insikter beroende på var, när och med vilka medel man söker.

Det finns forskare som menar att traditionen inte bara avgör vad mystikern upplever utan också hur denna upplevelse tolkas. Olika religioner fokuserar på olika aspekter av mysterierna och därför upplever jag att man möjligen kan tala om religionsspecifika mysterier vars funktion även är att ge medlemmar inom samma tradition en gemensam förståelse inom ett visst område. Inom religionsforskning talar man om odlad mystik kontra den spontana eller sporadiska mystiken. Enligt min tolkning ägnar sig wicca traditionellt åt så kallad odlad mystik, där man genom medveten träning strävar efter att förbereda medlemmarna på att uppleva religionsspecifika mysterier.

Det är ofta arbetet och mödan, den odlade mystiken, som banar väg för att mysterierna ska träda fram i vårt medvetande, vare sig vi är knutna till ett coven eller är solitära utövare. Självklart kan blixten slå ner lite varstans men vi har större chans att träffas om vi står på en kulle, om vi så att säga ställer oss i mysteriernas väg.

 

Sök inåt

Vägen till personlig gnosis går genom upplevelser som griper tag i och transformerar oss. I en wiccansk kontext kan det till exempel vara när vi är utomhus och öppnar upp oss för naturens krafter, när vi mediterar för att möta gudarna, när vi skapar, vid transarbete och naturligtvis när vi utför våra riter.

En ritual utgår ofta från en myt eller ett mytologiskt skeende. Enligt professor Joseph Campbell är myter projiceringar av psykets djupa visdom, en slags karta över vår samlade mänskliga kunskap. Genom att deltaga i dessa riter deltar du även i myten och sätts i linje med visdomen så att den kan uppenbaras för dig, så att den kan gripa tag i dig. Då påminns ditt medvetande om den kunskap du bär djupt inom dig och den stängda dörren till mysterierna kan öppnas. Mystiker emfaserar att vi måste vända blicken inåt, precis som Doreen Valiente skrev i The Charge of the Goddess: ”if that which thou seekest thou findest not within thee, thou wilt never find it without thee”. Visdom och visshet kommer inifrån, sprungen ur personlig gnosis, den kan helt enkelt inte uppenbaras för dig utifrån.

Gästbloggaren Jofur: Wicca och Runor del 2

Presentation av gästbloggaren Jofur:

Jofur är medlem av Kittelns Hov (ett coven i svensk initiatorisk wiccatradition) i Uppland.

 

Runor del II

 

I del ett var det mycket historia och mytologi. Men kom igen, detta är ju en wiccablogg. Har runorna något med magi att göra idag?

Jodå. Runorna är inte något som tillhör den klassiska wicca som utarbetades i England på 50-och 60-talet, men i Norden ligger det nära till hands att använda sig av dem eftersom de ju ingår i vårt eget hedniska kulturarv och de är kraftfulla symboler som i mitt tycke passar utmärkt även i wiccasammanhang. Hur kan man väva in runorna i sitt wiccanska utövande?

Det uppenbara användningsområdet är spådom. Om vi antar att Tacitus faktiskt avsåg runor, vilket är rätt troligt, så har vi att göra med en spådomsteknik som är i vart fall 1700 år gammal och det är ju en god början. Det vanligaste sättet att spå i runor är att använda brickor (gärna av trä, men sten eller keramik fungerar också fint) med runorna inristade. Den enklaste varianten är sedan att bara rakt ställa en fråga och dra en eller flera runor. Sedan får man efter bästa förmåga uttolka svaret. Min erfarenhet är dock att det sällan blir särskilt lyckat om man inte förbereder sig lite mer. För att få lite mer kraft bakom föreslår jag att man lägger in rundragningen som en del i en längre ritual. Följ den vanliga ritualstrukturen och öppna alla riktningar och kalla de makter du vill ha närvarande (om du nu ändå använder runorna kan ju nordiska gudar ligga nära till hands för den här ritualen). Be sedan makterna vägleda dig genom runorna och formulera din fråga tydligt. Om du är ensam kan det vara en idé att lägga in tid för att tolka dragningen, exempelvis genom att meditera. Är ni flera kan det vara en bra idé att tolka åt varandra eftersom man gärna lägger in sina egna förväntningar i uttolkningen. Personligen ser jag runorna också mer som ett sätt att fästa ens uppmärksamhet på olika saker än som ren spådom, så det ligger i sakens natur att svaren blir lite flytande.

Man kan också välja att kasta ut runor över ett mönster eller liknande och sedan tolka runorna efter var de hamnar, i vilket väderstreck och så vidare. Det kräver dock att du känner dig säker på både runorna och riktningar och liknande, så det är lite överkurs.

Men runorna kan användas på fler sätt i wiccanskt utövande. I mitt coven har vi exempelvis använt dem när vi öppnat riktningarna som fokus för elementen. Vi har då valt ut fyra som känts passande, en i varje väderstreck. En god övning när du börjar lära dig runorna kan vara att försöka placera dem i riktningarna, eller i mitten för de runor som du är osäker på eller som du inte tycker passar i någon riktning. På så sätt har du en grund för att sedan väva in dem i den wiccanska ritualstrukturen.

Ytterligare ett sätt att använda runorna rituellt är ju att måla, rista, ljuda (alltså säga, mässa eller sjunga runnamnen) den eller de runor som du tycker bäst symboliserar det du vill uppnå.

Innan jag slutar ska jag gå in på ett särskilt sätta att rista, rita, måla, färga runorna, som kallas bindrunor. Bindrunor är egentligen en sammansättning av flera runor till en ny symbol. I arkeologiskt material förekommer bindrunor genom att två runor delar ett lodrätt streck eller en vinkel så att de sammansmälter. Förmodligen var det helt enkelt bara en förenkling av skrivsättet, ungefär som nutida (eller 1900-talets snarare) skrivstil. Men bindrunorna kan utvecklas till smärre sigill. Tänk dig att du har ett flertal runtecken som du vill använda i magiskt hänseende. Du kan då fläta ihop dessa till en symbol, som kanske inte längre är begriplig som runa men som bildar ett tecken med de egenskaper du fyllt det med.

Som ett mycket snabbt exempel tog jag här runorna som bildar mitt namn J O F U och R och gjorde en bindruna. Först slår jag ihop J och O. O-runans undre vänstra del och J runans nedre ”krok” slås ihop. F-runan hamnar sedan mitt i O-runan och delar en sidokvist med denna. Det blir den ganska fula krumeluren i mitten. U-runan hänger jag fast i den nya konstruktionens nedre vänstra del och så R-runan vid den. Symbolen längst till höger blir då en möjlig bindruna av de fem ursprungliga. Jag påstår inte att det blir en särskilt estetisk symbol, utan den tjänar mest som förklaring av vad jag menar. (jag valde nu inte dessa runor utifrån deras betydelse utan utefter ljuden i namnet, men i magiskt bruk utgår man från runornas betydelser)

Om du vill testa att använda bindrunor i ditt wiccanska utövande föreslår jag att du först noga grunnar på vilka runor som ska vara med, och varför. Testa sedan olika varianter av bindrunor medan du tänker på vad de utvalda runorna symboliserar och vad du vill uppnå. Efter ett par försök hittar du kanske en bindruna som känns rätt. Upprepa att rita av den tills du så att säga kan den utantill. Sedan använder du den i en ritual. Du kan måla den, rista den, karva den eller göra något annat som känns passande utefter ditt syfte. Kanske vill du ladda den rituellt och bära den med dig, eller så kan du rituellt bränna upp den eller förstöra på annat sätt. Det är en symbol och ska, tycker jag, användas symboliskt.

Som du märker går de att använda som de symboler de är på lite olika sätt. Var öppen och prova dig fram. Lycka till.

Skrivet av Jofur i Uppland, april 2017

 

 

 

 

Gästbloggaren Jofur: Wicca och Runor

Presentation av gästbloggaren Jofur:

Jofur är medlem av Kittelns Hov (ett coven i svensk initiatorisk wiccatradition) i Uppland.

 

Runor

Något som ofta förekommer i olika hedniska sammanhang är runor. De flesta i Norden har nog läst om dem i skolan och kanske en gång fått lära sig den yngre runraden, eller futharken som den också kallas efter sina första sex tecken. Men hur kan runor användas av wiccaner?

Min tanke är att ge en bild av detta, men eftersom ämnet visade sig vara ganska stort delar jag upp det i två delar. Den här handlar om runornas bakgrund historiskt och mytologiskt, och nästa inlägg kommer att handla om hur de kan användas idag.

Vi börjar långt tillbaka i tiden: vid våra nordiska runors uppkomst, vilket är någonstans där germaner och romare möts ca 100 evt. Det finns olika teorier om huruvida det var från den romerska (latinska), den grekiska eller den etruskiska skriften som runorna utvecklades, men klart är att de har uppkommit under viss påverkan söderifrån.  Däremot börjar man använda den nordiska runraden någonstans i det som nu är Danmark.

Den tidigaste källan där runor möjligen nämns är i romaren Tacitus bok Germania, skriven år 97 evt. Han nämner att germanernas präster skär tecken på trästycken för att användas vid lottkastning (eller spådom?). På 500-talet skriver en gallisk präst att runor målas på ask och att trätavlan är lika god som papyrusen. Det är dock inte första gången ordet ”runa” nämns, utan det finns på en sten i Norge daterad till 300-talet. Ordet runa förekommer i de flesta germanska språk och har en ursprunglig betydelse ”hemlighet”, vilket säger en del om hur runorna måste ha uppfattats på den tiden. Den äldsta runraden har tjugofyra tecken och kallas för den äldre futharken och det är den som oftast används i en magisk eller hednisk kontext. De flesta runstenar däremot, är skrivna med den yngre runraden, som har sexton tecken. De flesta arkeologiska fynd med den äldre futharken på har ganska korta texter. Det kan stå saker som ”Jag Lägäst gjorde hornet” (fast på fornnordiska då förstås), men det finns också inskriptioner som tyder på att man använt runorna som kraftsymboler för någon sorts magi och då kommer vi ju lite närmare det här med wicca, eller hur?

I de gamla nordiska myterna finns många hänvisningar till bruk av runor för andra ändamål än att skriva meddelanden, märka ägodelar eller liknande. I den poetiska Eddan, närmare bestämt i Hávamál (vers 138 och framåt), berättas hur Oden offrar sig till sig själv genom att hänga i världsträdet i nio dygn och därefter skrikande plockar upp runorna. Sedan antyds i flera verser hur runorna kommer till magisk användning. Här är det förvisso Oden själv som talar men det är inte långsökt att även mänskliga magiker försökte följa i Odens spår.

”Man bröd mig ej bar
eller bjöd mig horn,
skarpt jag nedåt skådade;
jag tog upp runor,
med rop jag tog dem,
så föll jag åter därifrån” – Hávamál, vers 139, översättning Erik Brate

Även Frej, eller hans budbärare Skirner, använder runor i magiskt syfte enligt Eddan. I dikten Skirnirsmál berättas hur Skirner på Frejs uppdrag försöker övertyga jättinnan Gerd om Frejs förträfflighet. När hon inte låter sig imponeras tar Skirner fram ett runbeklätt svärd och börjar läsa galdrar (trollsånger) vilket till slut får Gerd att ge med sig.

I andra Eddadikter räknas också upp ett antal sätt att använda runor i magiskt syfte: Segerrunor, ölrunor, förlossningsrunor och så vidare.

På Kylverstenen från Gotland finns hela den äldre futharken ristad. Foto: författaren

 

När man använder runor i magi och spådom utgår man från deras namn. Att runorna hade namn vet vi genom att flera av dem omnämns, t ex i Eddadiktningen, men framför allt genom att det finns bevarade s k runverser. Runverserna är små minnesramsor, troligen för att man skulle lära sig runornas ljudvärden och namn. De i Skandinavien bevarade runverserna rör den 16-typiga, yngre runraden. För den äldre runraden har man återskapat namnen till vad man tror att de kan ha hetat – men vi har bara de anglosaxiska (fornengelska om man så vill) och gotiska namnen. Utan att bli alltför språknördig och teknisk kan man konstatera att de namn som allmänt används av hedningar och häxor idag inte är helt historiskt belagda eller ens särskilt konsekventa, men i de flesta fall vet man ändå den ungefärliga historiska betydelsen.

Nu skulle man kunna tycka att tiden var kommen att räkna upp runorna och deras namn, men det finns det inte plats för i den här bloggen just nu. Om runorna är nya för dig och du är intresserad av att lära dig mera så läs, men läs flera olika källor och ta det inte för sanningar utan för olika personers tolkningar. Testa själv och fundera eller meditera eller helst både och. Det finns böcker, websidor och en massa olika källor men det är som med det mesta – läs kritiskt!

OK, nu har vi tröskat bakgrunden. I nästa inlägg (nästa vecka?) kikar jag på lite olika metoder och tekniker för att använda runorna idag.

Skrivet av Jofur i Uppland, 2017

Coven v.s Solitär

Det finns många fördomar om hur det fungerar att vara med i ett coven. En av de fördomar som jag har stött på oftast är tron att man måste välja mellan att vara helt autonom eller att underkasta sig covenets vilja i allt. Verkligheten är tack och lov inte så. Någonstans läste jag att det viktigaste arbetet vi gör som wiccaner gör vi ensamma, oavsett om vi är med i ett coven eller inte. Tänk bara, olika coven träffas naturligtvis olika ofta, men låt oss säga att de träffas vid de åtta högtiderna, vid fullmånar samt en gång i veckan. Det blir 73 dagar på ett år, men kvar blir 292 dagar. Om vi inte använder dessa dagar för att söka och stärka kontakten med gudarna och världen omkring oss, blir fernissan väldigt tunn på det arbete vi gör när vi ses. På så vis är covenaktiva wiccaner utsatta för samma utmaning som solitära wiccaner när det kommer till självdisciplin i sitt dagliga utövande. I motsats till vad många verkar tro, har din översteprästinna och överstepräst bättre saker för sig än att ringa och kontrollera hur många gånger du har mediterat den senaste timmen, de är inga övervakare. De litar på att du tar din egen utveckling seriöst och gör vad som krävs, utöver eventuella uppgifter. Dock är de bara ett samtal bort om du skulle behöva råd och stöd och däri ligger förstås en stor skillnad mot en solitär utövare som kanske inte känner någon annan wiccan.

Ett coven består av starka, autonoma individer som kommer samman för att de är mer tillsammans än var och en för sig. Det arbete och de upptäckter alla gör på egen hand stärker gruppen som helhet och bidrar till gruppens samlade kunskap och repertoar. Precis som en av schamanens uppgifter är att bege sig ut på anderesor och föra tillbaka kunskap till samhället, så för vi tillbaka insikter som kan vara användbara för gruppen. I ett coven är du fri att tolka, tro och tycka som du vill men vad vi delar är en praxis, ett sätt att utöva vår religion. Åtminstone när vi träffas för att fira tillsammans, privat kan det förekomma variationer. Vår förenade praxis, intention, användande av symboler etc. skapar gruppens identitet och lyfter gruppens medlemmar ur begränsningen av vad man kan göra på egen hand. Som en liknelse är en solist fantastisk att lyssna på, men ibland vill man ha effekten som bara en kör kan åstadkomma.

Vi kan även för en stund betänka de sociala färdigheter som behöver utvecklas när man ska ingå i en intim, religiös grupp. Covenarbete är inte för alla (många känner naturligtvis ingen lockelse i att arbeta i grupp heller) och en del kanske aldrig blir redo för vad det innebär. Vågar du visa dig sårbar? Kan du kommunicera tydligt och kärleksfullt? Kan du behålla förtroenden och stå vid ditt ord? Kan du kompromissa? Vågar du lita på andra människor? Att vara medlem i ett coven innebär utmaningar likväl som glädjeämnen men motstånd är en förutsättning för att växa. Ett bra coven ger dig en trygg plats att utvecklas. Vad som upplevs som utmanande är väldigt individuellt och trots att vi är tätt sammankopplade går vi alla också simultant vår egen väg.

Gästbloggare: Isabel