Wicca är en fertilitetsreligion, även om stort fokus nu har lagts på årshjulet och årstidernas växlingar. Det hör också ihop med just fertilitet, eftersom man ärar och firar hur naturen föds, dör och återföds. Allting är en ständig cykel, och naturens växlingar är något som ofta kommer igen när vi firar sabbat.
Gudinnans och Gudens mytologiska cykel är en annan aspekt som man kan inkludera i sitt sabbatsfirande, och här tänkte jag prata lite mer om denna och hur den kan tolkas. Den är lite komplicerad eftersom flera saker i cykeln händer parallellt. En del av detta är sådant jag läst mig till, fått berättat för mig och upplevt och tolkat själv. Det är som sagt lite rörigt i den här historian, och jag vet att det finns en del förvirring, så det här är mest till för att ge en idé om hur du kan inkludera detta för att det ska fungera för DIG.
Vanligtvis brukar man säga att det wiccanska året börjar vid Samhain, men eftersom det just varit Imbolc tänker jag börja där, och på sätt och vis är det också mer passande.
I korthet är Guden och Gudinnans cykel som följer:
- Gudinnan föder Guden vid Yule
- Gudinnan återhämtar sig och blir åter sin aspekt som Ungmö vid Imbolc, medan Guden är en ung pojke
- Guden och Gudinnan leker och utforskar sin framtida relation som älskare vid Vårdagjämningen. Ibland älskar de redan här men inte alltid…
- Vid Beltane älskar de med varandra och Gudinnan blir gravid
- De gifter sig vid Midsommar, och Guden accepterar att han kommer offras senare under året för att folket ska överleva
- Gudinnan offrar Guden vid Lammas
- Guden beger sig ner i Underjorden vid Höstdagjämningen. Gudinnan följer honom av kärleken hon hyser för honom
- Vid Samhain är Guden verkligen död, medan han samtidigt härskar över Dödsriket (ja, komplicerat) med Gudinnan vid sin sida. Hon är här höggravid och sörjer samtidigt Guden. Jag tror det är här som man blir förvirrad!
- Yule kommer och Gudinnan föder åter den nya Solguden
Så, vid Imbolc är Gudinnan som sagt väldigt självständig och fokuserad på sin egen utveckling (läs mer om detta i vårt inlägg om Imbolc), och hon går igenom sin egen förvandling tillbaka till en ungmö efter vintern. Guden är en ung pojke som är ute och utforskar världen och växer upp, medan Gudinnan utforskar sig själv och sin egen potential. Det finns en väntan här, och en förväntan. Vi väntar på att våren ska komma äntligen, och för mig känns det som att Guden och Gudinnan befinner sig i samma rastlöshet. De har en känsla för vad som ska komma, men just nu är allting i spänd förväntan.
I vissa källor står det också att Gudinnan här ammar barnguden, men för mig är de mer separata. Men som sagt, allting händer parallellt i den här cykeln, det är inte linjärt.
Vi kan se hur detta återspeglas i naturen av just den väntan som finns. Det är som att alla knoppar är beredda att slå ut vilken minut som helst (i England i alla fall). Det är också lammning nu, och andra ungar som föds i naturen.
Vid Vårdagjämningen har Guden vuxit till sig till en ung man, och nu är han ute efter lite roligheter! Han ser Gudinnan, som är en ung kvinna, och blir förälskad. Han börjar jaga henne och försöker fånga henne och erkänna sin kärlek, men hon är inte helt övertygad att han är värdig och ber honom vänta. Guden är helt enkelt för ung även om Gudinnan kan se hans potential i framtiden. På samma sätt växer nu naturen, blommor börjar slå ut, blad börjar visa sig på träden
Beltane kommer och Guden visar äntligen sin värdighet och han och Gudinnan älskar med varandra. Gudinnan blir gravid. Det här återspeglas också i naturen med allt som nu växer med rasande fart, och djurungar föds, träd slår ut och så vidare. Det här är den absolut mest sexuella och sensuella sabbaten under året. Allt handlar om njutning och glädje.
Vid Midsommar har Guden vuxit upp till en mogen man och går in i sin aspekt som Fadern och Maken. Han bedyrar sin kärlek till Gudinnan, och att han vill vara där för henne för alltid. Hon älskar honom och säger att hon vill vara med honom också, men varnar honom att om han gifter sig med henne, så gifter han sig även med folket och kommer vara tvungen att offra sig för dem i framtiden. Guden kommer vara tvungen att dö, men han accepterar sitt ansvar, han vet att det är hans öde.
Det här är en påminnelse till oss att även om naturen är i full blom, och solen står som högst på himlen så går nu året igen mot mörkare tider. Vi måste fundera på vad vi vill ta med oss inför vintern, och vad vi vill offra och lämna bakom oss.
Vid Lammas väljer Gudinnan, i sin trefaldiga aspek av Ungmö, Moder och Hagga, ut vem som kommer behöva dö för folket och den framtida skörden och fruktsamheten. Självklart är det Guden som blir vald, och Gudinnan offrar honom för att försäkra sig om folkets framtida överlevnad. Guden dör och blir nu en ’spirit’.
Det här var (i England, och möjligen i Skåne i Sverige) den första skördehögtiden, och jag tolkar det här som att vi måste fundera över vad vi är beredda att offra för det vi vill skörda. Att skörda något tar tid, det är ett byte av tid gentemot vara. Detsamma gäller i våra egna liv, vad är vi beredda att avstå för det som faktiskt betyder något?
Höstdagjämningen kommer och det är dags för Guden att bege sig ner i Underjorden och bli Dödens Herre. Gudinnan följer med honom ner av kärleken hon hyser till honom. I naturen har växter och djur nu börjat förbereda sig för vintern, och det här är den andra skördehögtiden.
För mig handlar det här om att även om det känns tungt och jobbigt att gå ner i dvalan och vintern, så är den nödvändig. Vi behöver den vilan, och vi kan lära oss mycket av den kärlek som Gudinnan känner för Guden och den mörkare delen av året.
Nästa högtid är Samhain och här blir det komplicerat eftersom Gudinnan både är gravid, men också i sin fas av Hagga.
Man kan väl säga att Gudinnan sörjer Guden som ju faktiskt har dött, och hon går in i sig själv för att hitta visdomen hon behöver. På det sättet är hon i sin fas av Hagga, och är väldigt intuitiv här. Hon kan se allt, förstå allt. Samtidigt är hon höggravid, och väntar på att föda Guden återigen.
Vi ser detta i naturen eftersom den går in i vintervila, men det finns alltid ett löfte om fortsatt liv nästa år. Likt naturen har Gudinnan flera olika skepnader vid den här tiden på året. Detsamma gäller även för oss som personer eftersom vi på vintern ofta är mer introspektiva; vi blir mer filosofiska kanske, och spenderar mer tid med att fundera på och lära oss saker. På den ljusare delen av året är vi mer upptagna med att rusa omkring.
Slutligen kommer åter Yule, Gudinnan föder än en gång Solguden som alltså kommer att bli hennes älskare och make senare, och även vara sin egen far. Japp, komplicerat var ordet!
Det här är självklart en återspegling av att ljuset nu vänder och dagarna blir längre. Det här är dels en chans att fira det som varit, det man fött under året, men också vad man vill ska födas nu och växa under kommande år, likt Solbarnet.
Som nämnt, det här är en komplicerad cykel! Men förhoppningsvis har det här hjälpt att få lite mer klarhet i vad det faktiskt betyder, och hur du kan använda det i ditt eget firande. =)
Blessed be,
Amanda